Nils Jareborg 130 Försök: Om Strafflagarna Fri verksamhet under vexelsidig inskränkning, yttre frihet med återhåll (nödvändighet:) eller frihet under lag — äro ordformer, som alla uttrycka begreppet af stat. Så snart någon genombryter denna inskränkning, häfver sig upp mot den återhållande tyglen, eller, som är det samma, afrifver lagbandet, rycker han sig lös från staten och uppträder såsom fiendtlig främling. Staten har då rätt att emot honom vända naturens obegränsade tvångsmakt-, men utöfningen af denna makt innebär ett krigstillstånd, ett tillstånd af laglöshet, hvilket följaktligen blefve statsvidrigt. Ett sådant tillstånd bör förebyggas. Staten måste, så vidt det låter sig göra, i förväg undanrödja sjelfva möjligheten deraf, och, om detta icke kan fullkomligt lyckas, förutsäga, huru krigstillståndet, sedan det en gång inträffat, skall upphöra, eller under hvad vilkor den till fiende förwandlade medborgaren må i staten åter upptagas. Härtill fordras en lag, som sätter krigstillståndets obestämda tvångsrätt inom skranker, eller för hvarje brott mot samhällsordningen utstakar, hwar detta förut obegränsade tvång bör stanna — en lag, som med hotet af ett visst oss gifvet lidande, söker afskräcka från brottet, och efter hvilken samma hot bringas i fullbordan mot den, som deraf ej låtit afhålla sig från fiendtlighet. — På detta sätt inskränker sig den ursprungligt obundna tvångsrätten mot fiender till lagbundna straff mot medborgare; och en så beskaffad lag för tvångsmaktcns inskränkning är strafflag. — Om, efter hvad nu är antaget, straffet uppkommer genom inskränkning och denna inskränkning sker genom en lag‘, är det klart — å ena sidan, att vid händelser, då staten finner för sin säkerhet oundvikligt, att beröfva en medborgare lifvet, han icke egentligen kan kallas straffad, dels derföre, att man mot honom skridit ända till naturtillståndets yttersta tvångspunct, utan all inskränkning, dels ock derföre, att den återförening med staten, hvarigenom bestraffningen för medborgare skiljer sig från behandlingen af fiender, icke äger rum för en sådan brottsling, utan har staten tvärtom utplånat all möjlighet af hans vidare erkännande för medlem; — och å andra sidan, att ett lidande icke kan, under namn af straff, tillfogas en statsborgare, utan att vara, genom en lag, utsatt för någon af honom utöfvad gerning, emedan lagen utgör just den medelpunct, hvari den ursprungliga tvångsrättens förut obundna strålar, om man så må säga, samlas och bryta sig till de bestämningar, som constituera straffen, och emedan dessa bestämningar, efter hvad om deras ändamål ofvan är anmärkt, böra först yttra sig i hot, innan de kunna sättas i fullbordan, såsom vilkor för en affallen medborgares återupptagande i staten. — De brott, som skola straffas, måste alltså vara kända och omtalade af lagen. Så länge den med tystnad förbigår en handling, blir det blott en enskild förmodan, att denna handling kunde vara brottslig. Inför lagen och följaktligen för dess vårdare i staten är den ej straffbar. Det är då högst angeläget, att lagen äger en vidsträckt omfattning, så att intet verkligt brott må kunna smickra sig med att ej nås af den straffande makten. Ett sådant omfång i lagen står omöjligen att vinna, utan uppställning af ett systeme, som med särskilda afdelningar, af hvilka hvar och en innefattar ett
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=