carl jonas love almqvists hovrättsroman amalia hillner att knappt kunna avgöras medelst svensk lag allena; ty frågan är amfibisk, enär arvegodsen sålts i Sverige, men din faders testamente upprättades i Italien, där testator dött och där arvingarne [---] tillbragte en hel tid i minderårighetens okunnighet utan både förmyndare och juridiskt biträde. Frågan är huruvida svensk lag kan tillämpas för vad som tilldragit sig i Nizza”. Parterna befann sig emellertid i Sverige så saken ansågs kunna dras ”under vårt lands författningar”. Breven i romanen utväxlas främst mellan två ”akademivänner” från ”Lundagårdstiden”, baronen Oscar Ekensparre och notarien i Hovrätten över Skåne och Blekinge i Kristianstad, Carl Elbers. Skildringen är full av både fiktiva och icke-fiktiva detaljer – inte minst om hovrättslivet i Kristianstad. Almqvist hade gjort sig förtrogen med den sydsvenska hovrättskulturen och dess liberala aktörer. ”Jag är viss på”, skriver Oscar Ekensparre till sin vän, ”att presidenten Ehrenborgh skall bemärka ditt ljusa huvud, och att du inte länge skall nöta sönder din talang på underordnade trappsteg i Kristianstad”. Oscars Ekensparres första brev till Carl Elbers mynnar ut i en praktisk fråga: ”Men jag behöver en driftig och klok advokat till sakförare. Vill du bliva det själv, Carl Elbers, eller vill du utse någon åt mig vid Kristianstads hovrätt, som jag kan lita på? Fråga assessor Schmidt i saken, han skall vara den rättrådigaste och förträffligaste juristen i landet, säga alla.” Också beskrivningen av Oscar Ekensparres resa till och genom Kristianstad är fylld med autentiska detaljer. Han åker på ”den långa, långa bron över Helgeån [---] kommer på chaussén till Kristianstads Söderport [---] och hör hur det dånar i fästningens portvalv medan han rullar in därigenom [---] [Han] kör Hospitalsgatan fram till Lilla Torg, som han likväl också åker förbi, och kommer på Östra Storgatan fram till Stortorget, vars norra fasad utgöras av ’Hovrätten över Skåne och Blekinge’.” Väl framme vid resans mål ”lopp [---] en lite kåre [---] över hans rygg vid föreställningen om att han en vacker dag torde komma att stå därinne i huset såsom kärande emot sina föräldrar. Med en obeskrivlig njutning ihågkom han nu, att han för sin sak antagit ett ombud, en advokat, så att han genom honom kunde säga sin far och mor de mest undergrävande saker, utan att yttra ett ord åt dem.” 135
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=