Claes Peterson bevekelsegrunder. I en tid då kritiken av rättspositivismen blir allt vanligare kan det vara nog så viktigt att förstå under vilka förutsättningar den växte fram och framför allt mot vilken annan uppfattning dess udd var riktad. Den beskrivna pedagogiska målsättningen tar således sin utgångspunkt i en diskussion av rättskälleläran i allmänhet för att sedan övergå till en analys av det specifikt rättsvetenskapliga och dess funktion och betydelse i den rättsgenetiska processen. Följande överväganden har verkat formande på uppläggningen av kursen. Ofta framställs rättskälleläran i läroböckerna som en fråga omhur de olika rättskällorna sinsemellan skall rangordnas.^ Högst upp i hierarkin återfinnes lagstiftningen eller författningstexterna medan den juridiska litteraturen eller rättsvetenskapen hamnar sist, om den ens räknas till kretsen av rättskällor.^ Den hierarkiska inordningen av rättskällorna har utan tvekan en viktig rättsdogmatisk funktion, nämligen att lösa kollisioner mellan rättsnormer.*^ Om man däremot önskar beskriva ett rättsgenetiskt förlopp, d.v.s. förklara hur rätten historiskt bildas, ger en hierarkisk modell föga ledning, eftersomden inte fångar in rörelsen eller dynamiken i rättsutvecklingen. Med kursens rättsgenetiska målsättning, nämligen att analysera och förklara de krafter somverkar i rättsbildningen, blir det därför naturligt att undvika en rättskällelära som beskriver rättskällorna somkonkurrenter. Istället presenteras en modell av rättskälleläran, somutgår ifrån uppfattningen att rättskällorna inte bara kompletterar undan även förutsätter varandra. Det i sin tur innebär att varje rättskälleelement somtraditionellt sett ingår i rättskälleläran- lagstiftning, praxis, sedvanerätt och doktrin eller rättsvetenskap — lämnar sitt särskilda bidrag till rättsbildningen. Med en sådan utgångspunkt kan de olika rättskällorna inte ersätta varandra eller »ta över» varandras uppgifter. Enligt en »dynamisk» modell framstår därför rättskällorna som exponenter för en funktions- eller arbetsfördelning mellan olika juridiska verksamheter. Medan lagstiftare, domare och andra jurister tar ledning av rättsvetenskapen när det gäller att lösa juridiska knäckfrågor, är det rättsvetenskapens uppgift att genom en bearbetning av lagstiftning, rättsfall och tidigare doktrin upprätthålla och förbättra rättens systematiska enhet. Det är bestämningen av den senare verksamheten, d.v.s. den juridiska doktrinens karaktär och ställning somrättskälla, somutgör rättshistoriekursens specifika tema. Den juridiska doktrinen kännetecknas av vissa särskiljande drag, somgör att den kan hävda en egen och självständig status i förhållande till övriga rättskällor. Lagstiftning, rättspraxis och även sedvanerätt är rättskällor somhar sin grund i lagstiftningskompetens, samhällsorganisation eller fiktioner som volonté generale’, d.v.s. i rådande politiska maktförhållanden. De avspeglar så- ^ Se t.ex. Ulf Bernitz et alii. Finna rätt -Juristens källmaterial och arbetsmetoder, fjärde upplagan, Stockholm 1996, s. 20 f. Hellner, Jan, Rättsteori. En introduktion, 2. uppl., Stockholm 1994, s. 115 f. * Peczenik, AXeksznder, Juridikens teori och metod, Göteborg 1995, s. 45. 58 ’la
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=