Rättshistorisk forskning och undervisning i Finland 133 minen och som även innehåller en rättshistorisk kurs, »rättsordningarnas historia» (två studieveckor), vilken i korthet behandlar den europeiska och finländska rättsutvecklingen samt rättskällornas, rättssystematikens och juristutbildningens historia. Den följande, korta kursen i rättshistoria (tre studieveckor), somockså är obligatorisk för alla, skall enligt den vägledande studieplanen tenteras under den fjärde terminen. Kursen är en s.k. »yttre» rättshistoria, som behandlar romersk rätt, europeisk och finländsk rättsutveckling. Studenterna kan därefter välja mellan en omfattande kurs (fyra studieveckor) antingen i rättsteori, rättssociologi eller rättshistoria. I Abo kan man, då det gäller den omfattande kursen i rättshistoria, välja mellan en »inre» rättshistoria i antingen straff- och processrätt eller i privaträtt, medan utbudet i Helsingfors av naturliga skäl är större: under läsåret 1997-1998 kunde man välja mellan omfattande kurser i romersk rätt, europeisk rättshistoria, finländsk rättshistoria och rättsvetenskapens historia. Man kan säga, att rättshistoriens ställning inomundervisningen har avsevärt förbättrats genomden senaste studiereformen. Ett negativt drag i utvecklingen har varit det utpräglade ’nyttotänkande’, som under detta årtionde har blivit förhärskande bland studenterna till följd av den allt större arbetslösheten bland juristerna. Rättsteori, rättssociologi och rättshistoria, men även positivrättsliga ämnen såsomförfattningsrätten, betraktas som ’onödiga’ ämnen med tanke på arbetsmarknaden, och studenterna försöker klara av dessa ämnen så fort och så lätt sommöjligt. I Äbo har det t.ex. inte varit möjligt att bilcia fördjupancie studiegrupper i dessa ämnen på grund av bristen på intresserade studerande. Till slut vill jag i korthet beröra den nordiska rättshistoriens betydelse inom forskningen och undervisningen i Finland. Svensk rättshistoria ingår som en naturlig del i finländsk rättshistoria på grund av den gemensamma rättsutvecklingen fram till år 1809, men även den senare utvecklingen i Sverige beaktas gärna i finländska arbeten. Jag vill här särskilt framhålla Heikki Pihlajamäkis doktorsavhandling, somjämför förändringarna i bevisrätten i Sverige och Finland efter år 1809 och somockså innehåller spridda hänvisningar till dansk rätt, sc)m ju på lagstiftningens nivå var en nordisk föregångare på detta område. I mina egna arbeten har jag också försökt att framhäva det nordiska perspektivets betydelse. Också inom undervisningen har nordiska läroböcker sedan gammalt haft en stor betydelse i kursfordringarna, även omdet måste erkännas, att finskspråkiga studenter har betraktat dessa arbeten med blandade känslor. Ditlev Tamms »Romersk rätt och europeisk rättsutveckling» i svensk översättning ingår i den obligatoriska korta kursen i Abo och i den valfria omfattande kursen i romersk rätt i Helsingfors. Delar av Göran Ingers »Svensk rättshistoria» är ett alternativ i den korta kursen i Helsingfors, och boken ingår i sin helhet i »Nordisk rätts- och samhällshistoria», somär ett obligatoriskt allmänbildande ämne för juris licentiat-examen i Abo sedan år 1981. 10
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=