Lars Björne reduktionism.^^ Kekkonen återkomsenare till metodfrågorna.I ett föredrag från år 1988 såg han nutida historieforskning som en duell mellan en idealistisk skola och en skola, somsträvade efter att hitta strukturella förklaringar; några alternativ utanför dessa skolor fanns inte. Den polemiska skärpan får läsaren att tänka på Savignys indelning av rättsvetenskapen i den historiska och den ohistoriska skolan - även denna indelning var propagandistiskt lyckad. Även förändringarna i undervisningen i rättshistoria återspeglar ämnets utveckling i forskningen. Jag kommer här närmast att redogöra för rättshistoriens ställning vid Abo universitet, vilken jag känner bäst till. Ännu på 1960talet gick ämnet under beteckningen »romersk rätt och rättshistoria», vilket också motsvarades av kursfordringarnas innehåll. Man tenterade dels Ragnar Hemmers finskspråkiga lärobok i finsk rättshistoria, som var en parafras på K. G. Westmans gamla lärobok från år 1912,dels en finskspråkig översättning av Stig luuls lärobok i romersk rätt, medan förbindelseleden, den europeiska rättsutvecklingen helt glömdes bort. Senare knöts finländsk rättshistoria och romersk rätt nödtorftigt ihop genom att man tog med i kursfordringarna Helmut Goings artikel om den europeiska rättsvetenskapens ursprungliga enhetlighet i Tidsskrift for Rettsvitenskap 1968. Examensreformen år 1974 byggde i tidens anda på radikala förnyelsekrav, som såg samhällsvetenskaperna som förebilder även för den historiska forskningen. Ämnet rättshistoria fick den nya beteckningen »samhälls- och rättshistoria», och kursen skulle omfatta även ekonomisk historia och socialhistoria. Den europeiska rättsutvecklingen fick nu en central ställning i undervisningen, och i kursfordringarna ingick bl.a. Erik Anners’ »Den europeiska rättens historia» eller Ylikangas’ mera kortfattade lärobok, som även utkommit på svenska med rubriken »Varför förändras rätten?». Reformen införde också begreppet ’studievecka’, och kursen i rättshistoria, som var obligatorisk för alla blivande juris kandidater, skulle omfatta sex studieveckor. Den stora svagheten från undervisningens synpunkt var, att ämnet skulle inleda studierna i juridik och att det skulle tenteras i början av den första terminen. Tentamenssvaren visade ofta, hur svårbegripligt kursmaterialet var för de nya studerandena, som i stort sett saknade kunskaper i gällande rätt. Denna brist upphävdes dock genom den senaste studiereformen från år 1996, vars uttalade syfte var att införa ökad valfrihet inom jur. kand.-examen. Studierna inleds nu av en grundundervisning, som omfattar den första terSe bl.a. Kekkonen - Ylikangas, Sekoilevaa selittämistä (Förvärrade förklaringar). I-II, Oikeus 1986, s. 41 ff. och 266 ff., Kekkonen, Ns. lähdepositivistisesta historiantutkimuksesta (Om s.k. källpositivistisk historieforskning), Oikeus 1986, s. 27C ff.; Kangas, Urpo, Ns. pohojalaisesta historianrutkimuksesta (Oms.k. österbottnisk historieforskning), Oikeus 1986, s. 154 ff., Klami, Selittämistä ja selittelyä (Förklaringar och bortförklaringar), Oikeus 1986, s. 152 ff.; och Historiallisista selityksistä (Omhistoriska förklaringar), Oikeus 1986, s. 358 ff. Kekkonen, Jukka, Mitä oikeushistoria on? (Vad är rättshistoria?), Lakimies 1988, s. 355 ff. Hemmer, Ragnar, Suomen oikeushistorian oppikirja, I—III, Porvoo/Vammala 1962—1967. 132
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=