35 OM VÅDAVEHKEN I DEN SVENSKA LANDSKAPSRÄTTEN vilja (vaj)aej)er). Den innehar således ett erkännande av s jälva gärningen såsom sådan, men ell bestridande av att den tillfogats av vilja. Den utgjorde inte ett försvarsmedel i en process, idan ett medel, varigenomgärningsmannen säkrade sig mot att rättskränkningen i en framtida i)rocess skidle förklaras ftir viljagärning. Den skidle erbjudas och utfästas utan dröjsmål, i varje fall inom en begränsad tid. Sålunda stadgas i UL, att den som dräpt en annan skulle bjuda vådaed vid brädden av den dräptes öppna grav, den som sårat en annan skidle bjuda den »vid rinnande blod och blödande sår», och då brand uppkommit i skog av utburen eld skulle vådaed bjudas »vid brinnande brand och rykande rök». I alla dessa fall skulle eden ytterligare bjudas upprepade gånger på ting (i det andra fallet dessförinnan inför grannar och .socknemän) (UL Mb. 7; 1, 23: 2 o Bb. 24: 2). Denna omständliga procedur förklaras även därav, att man tog för givet att målsäganden inte var villig att mottaga vare sig våda- eller viljaverksbot, emedan han hade svårt alt lägga band på sin hämndkänsla. Det föreskrivna förfarandet är tydligen avsett att neddämpa denna. Indirekt utgöra anförda bestämmelser vittnesbörd om att sådana fall som dessa tidigare kunnat föranleda blodshämnd, även om gärningen var ouppsåtlig. 2) gärningsmannen skulle inom en kort frist till målsäganden erlägga vad denne enligt lag tillkom fiir den tillfogade rättskränkningen, varutöver svealagarna ytterligare fordra särskilt anbud om och säkerställande av prestationen samtidigt som anbud om vådaed giires. 3) i vissa fall av dråp och misshandel gäller regeln, att gärningen inte mot målsägandens vilja kan betraktas .som vådaverk.^^ Dessa äro sådana, i vilka skadan omedelbart åstadkommits genom en per.sons handling. Om dem har Amira i polemik mot Wilda uttalat, att denna regel ingalunda endast gäller sådana fall, »\vo ein hoher Grad von Wahrscheinlichkeit gegen den Täter sprach» eller »eine sehr grosse Fahrlässigkeit vorlag». »Statt dieser modernen Gesichtspunkte gab vielmehr die Schwere des (jbels den Ansschlag, insbesondere die Unmittelbarkeit, womit es den Geschädigten traf. Das alte Recht muthet eben dem Verletzten in .Se av .\.\URA. a.a. 1 s. 1582 åherojiade lagrum. I)as .Strafreeht <ler Germanen. 1842, .s. 597.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=