15 huvudsakligen berodde på att själva antalet »livssaker» minskadeoch att domstolarna i stället dömde till någon form av frihetsberövande (eller att benådningspraxis utvidgades), borde inkörningsperioden för frihetsstraffet som substitut för dödsstraffet dateras till åren före 1790. (2) Samtidigt är det dock så, att frihetsstraffets ersättningsfunktion kvantitativt sett har varit marginell, eftersomsjälva antalet dödsdomar var ringa. Denna tolkning får stöd i fångstatistiken {Diagram 2). Den visar under ifrågavarande period inga markanta förändringar: mellan 1751 och 1769 sjunker antalet fångar och 1785 ligger fångantalet på samma nivå som 35 år tidigare. Under de följande 10 åren når det en tillfällig (?) topp och börjar därefter sjunka igen. Efter 1805 slutligen fyrfaldigas fångantalet under en 40-års period. Diagrammet tillåter två tolkningar: (1) Fångantalet erhåller mellan 1769 och 1795 ökad kvantitativ betydelse, så att detta tidsskede (särskilt åren mellan 1785 och 1795) kunde betecknas som frihetsberövandenas inkörningsperiod. Detta skulle väl stämma överens med 1779 års lagreform. (2) Den andra tolkningen är, att frihetsberövandenas definitiva genombrott inte sker förrän efter 1805. Resultatet är tyvärr tvetydigt och statistiken ger inget klart svar på frågan vilken period (1769—1795 eller 1805—1845) somska kunna anses somden teoretiskt »kritiska». En korrekt datering är dock viktig, eftersom de två tidsavsnitten är historiskt skilda perioder. Osäkerheten ökas ytterligare av statistikens förmodliga otillförlitlighet. Uppgifterna för tiden 1751—1855 återfinns i befolkningsstatistikens ståndstabeller, vilkas allmänna brister och luckor utförligt diskuteras i SCB.s Minnesskrift (1949). Vad gäller fångantalet bör det tillfogas att redovisningen på 1700talet endast omfattade tukthus- och fästningsfångar, vilket kan betyda att fångtalens låga nivå under denna period är skenbar. Gahn hävdar, att ståndstabellerna vid närmare granskning av denna punkt visat sig vara mycket ofullständiga och att 1700-talets siffror i stort sett är att betrakta som mimmital. Ä andra sidan stämmer de uppgifter som finns i andra källoråtminstone trendmässigt rätt väl överens med ståndstabellerna. Ytterligare en begränsning av det presenterade datamaterialet bör uppmärkAtt s.i inte v.tr t.illct ant\ dcr st.itistiken över .intalet dömda för mord oeli barnamord mellan 1750 och 1800 (Siljestriim 1875 s. 147). Antalet domda ligger under hela peritiden konstant mellan 10 och 1 1 personer per 1 md|, av tiilkmängden. Jfr Hriksson 1967 s. 215. 1915 s. 7 och 39. Se Schid/enheim 1801 no. 23, jiistmeombiKlsmannen RSt Bih 1815, Bd I .s.261, Idren 1823 s. 75 t.. Brink 1848 s. 166 t. Avvikande Wieselgren 1895 s. 172 t.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=