120 Uppenbar skrift kommer till användning först då det rör sig om någon »uppenbar grof last eller missgärning». Efter det världsliga straffets fullbordan skall brottslingen, om han är botfärdig, av konsistorium påläggas uppenbar skrift. (Detta är dock inte frivilligt. Vill han inte skrifta, påläggs han ett nytt världsligt straff och sättes i bann.) Uppenbar skrift har, enligt Emporagrius, många nyttiga följder: den avlägsnar förargelse i församlingen, den är en »nyttig aga», som dämpar laster och synder, den låter den fallne förlika sig med församlingen och upptagas i vänskap, och den tjänar dessutom ett avskräckningssyfte, kort sagt ett idealiskt straff. När man jämför Laurelius’ och Emporagrius’ förslag blir det ganska uppenbart att det två författarna i stor utsträckning samarbetat, vilket även Kjöllerström utförligt redogör för.'^’ Ser man till de båda verken som helhet, är Laurelius den som mest korrigerat sin egen KOF efter Emporagrius och kommittén. I fråga omkapitlet omuppenbar skrift är det emellertid mera osäkert vem som tagit intryck av vem. När det gäller den allmänna tonen i respektive författares kapitel, tycks Laurelius andas mer »ortodoxi» än Emporagrius. Den förstnämncie återkommer flera gånger till prästerskapets makt att »nepsa och straffa» såväl folk som överhet, under det att Emporagrius anlägger ett något mjukare tonfall. Det kan emellertid delvis vara missvisande att på detta vis föra en diskussion omförfattarnas mer eller mindre utpräglat »ortodoxa» inställning. Faktum är nämligen att om man koncentrerar sig på brottskatalogen för uppenbar skrift så är skillnaden mellan Laurelius och Emporagrius högst marginell. Den senare upptar några punkter som den förre utelämnar, men det verkar för det mesta röra sig om en mer ingående systematisering än omnågra skillnader i sak. Direkta nyheter hos Emporagrius är en punkt om desertörer, om »hiskelige gaturopare och vägegastar», samt om »otrogna uppbördsmän och övriga som försnillar kronans inkomster». Dessutom utelämnar han tidelagsbrottet från sin uppräkning. Det räcker nu inte heller bara med att framhärda i någon uppenbar synd. Beteendet måste dessutom väcka »stor förargelse». Slutsatsen av denna jämförelse blir alltså, att det var i andra delar av de bägge förslagen somdet nyskapande eller kontroversiella låg. På uppenbar skriftfronten (nästan) intet nytt. J.J.5. Kyrkoordningsförslaget 1682 Kjöllerströmkarakteriserar förmyndarregeringens tid (1660—1672) sålunda: »Den andliga atmosfären förändras påtagligt. Laurelius’ sådd mognar till skörd, och ortodoxien segrar över hela linjen.» Laurelius fick alltså allteftersom Kjöllerström 1944 s. 189-282 passim. A.a. s. 321.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=