119 Efter detta entydiga klargörande övergår Laurelius till att räkna upp de brottslingar som »efter en long sedwenia» faller under uppenbar skrift. Med de närmaste föregångarna, KOF 1608/19/26, sommall, kan man iaktta följande: Laurelius’ brottskatalog överensstämmer i stort sett med de tidigare. Tillkommit har avfällingar frän den rätta religionen, slagskämpar, gamla och grova drinkare,'^** alla frän dödsstraff benådade, samt som avslutning en rejäl generalklausul, »de somtredskas och framhärdar i någon annan uppenbar synd» Laurelius redogör sedan för hur »nogor som uthi en sådana uppenbara last fallen är» skall bära sig åt, när han är dömd och straffad av världslig rätt, och skall undergå kyrkoplikten. Denna redogörelse tar man först som en bekräftelse på att kyrkoplikt enligt Laurelius endast kunde komma ifråga när underlag fanns i form av en världslig dom. I det följande kapitlet, »Om åtskilligh Kyrckioplicht»,'^^ föreskriver författaren detaljerade bötesbelopp och straff, inte endast för de brott han förut räknat upp, utan även för en hel rad andra förseelser. Här tas t.ex. upp sabbatsbrott, köpenskap på sön- och helgdagar, uteblivande från kyrkan, spel och dobbel och närande av långvarigt hat till nästan, d.v.s. brott som i NO föll under uppenbar skrift. Uppenbar skrift nämns här inte i samband med dem, och i många av dessa fall torde prästerskåpet knappast ha kunnat påräkna någon världslig dom. Det verkar således vara fråga ommindre förseelser, som sorterade under den lokala kyrkotukten. Mot slutet av kapitlet tillägger dock Laurelius »Under uppenbara plicht och Kyrekiostraff falla ock [kurs. här] efter itt gammalt bruk alla straff benådade].Han förefaller alltså ha förutsatt uppenbar kyrkoplikt i samtliga tidigare uppräknade fall. Jag tolkar ovanstående så, att Laurelius hävdar kyrkans rätt att oberoende av världslig domstol döma till uppenbar skrift och kyrkoplikt. [från livs3.3.4. Emporagrius' kyrkoordningsförslag Det nionde kapitlet i Emporagrius’ KOF heter »Om Kyrkio Disciplin eller Aga».'^' Emporagrius utlägger sig, i likhet med Laurelius, till att börja med om grunden till potestas clavium, nyckelmakten, och dennas helt andliga karaktär. Några kyrkliga kroppsstraff vill han inte veta av. Till sådana räknar han dock inte »utwertes blygd» Med denna skall dock förfaras varsamt, och Emporagrius delar upp kyrkoagan i dels förmaningar och ordastraff, och dels utvärtes straff, vilka är uppenbar skrift och exkommunikation. Under 1600-talets senare hälft ökade hembränningen markant i Sverige, beroende på en 1638 införd aceis på brännvin. Ett förbud mot husbehovsbränning kom först 1718. »Rusdryckslagstiftning» i Svensk uppslagsbok bd 24, s. 770 f. Det är inte uteslutet att stadgandena om drinkare och slagskämpar har samband med denna utveckling. Ett annat manuskript bar »Kyrekiostraff». Laurelius’ KOF s. 203. Emporagrius’ KOF s. 88. 158 160
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=