117 »regell och rettelse också til Gudz ägen lagh ähn sidher til menniskiors stadgar» finns inte mycket kvar i de gjorda tilläggen.''*^ Prästämbetet har stärkt sitt inflytande. Det är nu ett »lärostånd»,'"*^ som höga och låga är skyldiga att lyda, vörda och försörja. Prästerskapets ståndpunkt, att KO bör kvarstå oförändrad, har avgått med seger. Denna vördnad för KOöverflyttas under de följande åren på det »förbättrade» KOF av år 1626. Det är omdetta förslag somstriden i fortsättningen kommer att stå.'"*''* J.J.2. Perioden 1626—1659 Detta kapitel i kyrkolagstiftningens historia kännetecknades dels av interna motsättningar inomkyrkans ledande skikt, somförsvårade fruktbart arbete på en ny kyrkoordning, och dels av maktkamp mellan kyrkan och den världsliga överheten, vilket i lika hög grad gjorde att reformarbetet höll en högst måttlig takt. Efter det att KOF 1619 godkänts av prästerskapet, började biskoparna var för sig att publicera delar av detta förslag, ofta med egna tillägg. Med tiden utvecklades ett ganska omfattande system av dylika »constitutiones», vilka alltså kunde skilja sig högst betydligt mellan de olika stiften.Denna »nödverksamhet» fortsatte i stort sett ända framtill 1686, då kyrkolagen förelåg färdig. År 1640 avgav drottning Kristinas förmyndarregering ett principbeslut, i vilket den underkände KOF av 1626 och uppmanade prästerskapet att arbeta vidare på en ny kyrkoordning. Ett förslag utarbetat av biskop Johannes Matthiae presenterades 1644 under namnet Idea bom ordinis in ecclesia Christi. Det möttes av ett kompakt motstånd från prästerskapet, men komsenare att ligga till grund för Emporagrius’ KOF.'^" Under de närmast föl)ande åren framträder t\'å vägar till kyrkolagstiftningens förbättring, med varsin ledargestalt. I spetsen för »rädda och bevara KO 1571 »-rörelsen stod biskop Olof Laurelius, och den anefra, mer radikala linjen, anfördes av pastor pnmarius i Stockholm Erik Emporagrius. Dessa två stred tram till 1659 oupphörligen om initiativet. Främst p.g.a. hög ålder och vacklande hälsa förlorade den förstnämnde till slut striden omkyrkoordningen, men i ljuset av den senare utvecklingen kan man nog ändå påstå, att så värst mycket varken blev vunnet eller förlorat i denna långdragna kamp. 145 KOP 1619 s. 423. Kjöllcr.ström 1944 s. S.3. KOP' 1619 s. 363, 516, 527. Kjöllcrström 1944 .s.S9. A..1. s. 12S. A..1. s. 137. A.a. .s. 143. 147 14‘» 151
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=