112 19. Barnkvävning, 20. Polygami, 21. Övergivande av maka »vthan lagligt brott», 22. Stöld, 23. Röveri, 24. Ocker, 25. Falsk vittnesbörd, 26. Falska eder, 27. Mened, 28. Tidelag, 29. Dobbel och andra grova laster, »somäre werde att komma wnder kvrkiostraff»."^ På alla dessa brott följde uppenbar skrift. Vilken plikt som ålades kunde variera. Många av dessa brott medförde normalt dödsstraff. Uppenbar skrift och plikt förelädes endast personer, vilka benådats från dessa straff. Definitivt dödsdömda »skriftades» alltså inte."'* Jämfört med KO 1371 har alltså i NO skett en mycket stor utvidgning av området för tillämpningen av uppenbar skrift. KO innehöll, som framgått av framställningen under 2.2.1, endast sju punkter. I KO är med ett undantag endast uppräknade traditionellt mycket grova förbrytelser, som även straffades hårt av världsliga domstolar, under det att NOtillfogar en grupp av förseelser, vilka tidigare rimligtvis hörde under den parokiala kyrkotukten. Till denna grupp hör t.ex. uteblivande från och förargelseväckande beteende under gudstjänsten, svärjande, nattvardsskolk, helgdagsbrott, närande av hat mot nästan, svalg och dryckenskap samt dobbel m.m. Vad anbelangar flera av de övriga brotten är min uppfattning att de även tidigare regelmässigt blev föremål för uppenbar skrift, och att följaktligen KO:s uppräkning inte är heltäckande. Grund för ett sådant antagande tycker jag mig dels finna i att NO och alla senare KOF"^ använder uttryck i stil med »efter lång sedvänja» för att berättiga de olika brottens inordnande under uppenbar skrift, och även att det vid sidan om KOhelt klart existerade lokala stiftsstatuter med föreskrifter om uppenbar skrift, där brottskatalogen var mer omfattande. Förutom brottskatalogen finns i NOen femton punkters uppräkning av de kyrkostraff som kunde komma ifråga. De viktigaste är »Wppenbara straff för Kyrkiodören», vägrad absolution samt olika grader av utestängande ur församlingen. En hel rad mindre straff föreskrivs också, vilka kunde komma till användning i kyrkotukten inom församlingen, t.ex. förbud att stå fadder och mindre hedersambegravning. Denna plikt var av allt att döma inte nödvändigtvis förenad med uppenbar skrift, utan kunde utdömas av präst och sockenHur denna avslutande >>slasktratts»-paragraf närmare tillämpats har jag inte haft nagon nmjhghet att närmare undersöka. D.v.s. dödsdömda brottslingar undergick inte uppenbar skrift. Naturligtvis fick dc mö|lighet att bekänna sina synder och mottaga absolution innan döcfsdomen verkställdes. Nämligen barnkvävning, som visserligen definitionsmässigt hänfördes till brott mot femte budet, men som inte straffades av världslig domstol (det är naturligtvis hela tiden fraga om casuseller culpabrott, företrädesvis begängna i sömnen). Se Thomson 1960 passim. UtomEmporagrius’. li.s 11.^ 114
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=