RS 17

77 Schmidt, Faran och försäkringsfallet (1943) kap. 10: Några allmänna spörsmål rörande standardklausuler i massavtal, inte så långt efter Raisers grundläggande Das Recht der Allgemeinen Geschäftsbedingungen (1935). Ett annat tidigt verk är Curt Olssons rapport till Nordiska juristmötet 1957 Verkan av avtalsklausuler i standardformulär (bil 6). Standardavtal beaktas givetvis i framställningar omallmän avtalsrätt. Ett specialarbete är Bernitz, Standardavtalsrätt, 4 uppl. 1987. Två fall från 1870- och 1880-talen visar, hut slutsedelsblanketter fått betydelse för fastställande av avtalets innehåll. De var, somvanligen var fallet, ytterst summariska och gav föga ledning. Man får intrycket att domstolarna, även om de formellt tolkade dessa slutsedlar, tog väl så mycket hänsyn till vad som var brukligt, kanske i formav handelsbruk, ehuru utredning därom knappast förekom, eller till vad som annars var praktiskt, så att säga låg i sakens natur. Fallen belyser detta. I NJA 1889 s. 353 blev enligt RR:s av HD fastställda dom slutsedelns innehåll jämte omständigheterna i övrigt avgörande för att S:s åtagande att leverera vissa kvantiteter av två olika varor, fotogen respektive gasolja, inte ansågs ha det samband, att K:s betalningsskyldighet blev beroende av att leverans av båda varuslagen skedde samtidigt. Slutsedeln var av det summariska slaget, föga upplysande om tvistefrågornas lösning. Av en bestämmelse om att S inte svarade för skador uppkomna under transporten ansågs framgå, att K var förpliktad betala den av S ordnade assuransen. I ett tidigare mål, NJA 1876 5. 532, blev tolkningen av slutsedelns bestämmelse, att betalning skulle ske med accept »vid skeende levering», avgörande för att ett parti brännvin inte behövde betalas förrän en resterande delleverans fullgjorts. Ett tredje fall, ganska udda men intressant, eftersom det berör en i nutiden betydelsefull avtalsrättshg fråga, är NJA 1892 s. 228. Enligt ett erbjudande tryckt i Svenska Dagbladet den 12 december 1887, nr 288, undertecknat av Olycksfallsförsäkringsbolaget Skandinavien och »Redaktionen», försäkrades Svenska Dagbladets helårsprenumeranter för år 1888, somuppnått 18 års ålder, till belopp för varje person av 1.000 kr, att utbetalas i händelse de avlidit till följd av olycksfall 1888 inom6 månader från det skadan timade. Endast avlämnande av prenumerationskvitto skulle erfordras för utbetalande av ersättning. Sedan en helårsprenumerant B under 1888 avlidit till följd av ett vådaskott instämde hans rättsinnehavare D dels försäkringsbolaget S, dels några ledamöter i styrelsen för det upplösta Svenska Dagbladets aktiebolag (här SvD), dels redaktionen med yrkande att utfå försäkringsbeloppet, som försäkringsbolaget vägrat utbetala med hänvisning till en i de allmänna försäkringsvillkoren intagen bestämmelse om preskription. Rättsfallsreferatet avser endast talan mot SvD. Talan mot försäkringsbolaget ogillades på grund av att det i kontraktet mellan försäkringsbolaget och SvD fanns med en hänvisning till de allmänna försäkringsvillkoren. I SvD hade sådan hänvisning intagits vid vissa tillfällen inte regelbundet och alltså inte i det av D åberopade erbjudandet men i nr 288.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=