59 angav där som betalningsvillkor »3 mån. räntefri accept». Firman bekräftade i sin tur köpet i svarsbrev men fäste därvid K:s uppmärksamhet på att, eftersom priset bestämts i engelskt mynt, »90 dagars bankrembours på London» skulle gälla (sannolikt handelsbruk i Köpenhamn). Först nära en månad senare skrev Ktill firman ett brev, där han under åberopande särskilt av att firman inte gått med på hans begäran beträffande betalningsvillkoren förklarade sig inte kunna befatta sig med ifrågavarande parti kaffe. Firman sålde partiet i Köpenhamn för ett lägre pris än somavtalats med K och stämde denne med yrkande omersättning för mellanskillnaden. Underinstanserna och en minoritet i HD(3 ./. 4) ogillade firmans (S:s) talan då firman inte ansågs ha mot K:s bestridande styrkt att avtal träffats på de av firman angivna villkoren. HD:s majoritet däremot utdömde på NRev:s hemstållan den yrkade ersättningen. Därvid fästes vikt vid att muntligt avtal träffats i Köpenham. Genom K:s bekräftelse därav visade sig parterna ha olika uppfattningar ombetalningsvillkoren, varvid S åberopade handelsbruk i Köpenhamn. Avgörande blev att K inte förrän efter alltför lång tid erinrat om att de av honom uppställda betalningsvillkoren icke godkänts. K:s passivitet ledde alltså till att avtal ansågs slutet på de villkor somfirman (S) i brev förklarat vara gällande för köpet. Fallet synes ge uttryck för avtalsverkan, dvs. bekräftelsens innehåll blev på grund av mottagarens passivitet under alltför lång tid helt avgörande, ej endast ett starkt bevis, someventuellt kunnat motbevisas. Minoritetens och underinstansernas mening synes snarast vara präglad ev den äldre uppfattningen (jfr ovan 2.1.), som för ett bindande avtalsslut kräver styrkt enighet omhelst samtliga villkor, medan HD:s majoritet ger uttryck för en modernare mera handelsrättsligt präglad uppfattning, som tog hänsyn till handelslivets behov av smidiga mera summariska av telegrafkommunikationerna präglade former för avtalsslut, varvid särskilt handelsbruk var aktuella för utfyllande av luckor i avtalet. Här stod sannolikt enligt HD:s uppfattning ännu efter firmans svar om bankremburs möjligheten öppen för K att hävda sin ståndpunkt, att hans accept villkorats av begäran om räntefri accept, men hans passivitet under alltför lång tid låste honom vid motpartens villkor. NJA 1909 s. 195 är ganska likt. Här gällde det tvist om vad som avtalats i fråga om varans kvalitet. Avtalet, som avsåg köp av vete, slöts per telefon. K bekräftade samma dag avtalet i telegram och brev med angivande av 130-131 holländska skålpunds naturalvikt. S hävdade för sin del att han aldrig åtagit sig att leverera sådant vete utan erbjudit vete av 129-130 skålpunds vikt, och K hade såvitt S uppfattat det antagit denna offert. Men S hade dröjt nära en vecka med att meddela K detta. Medan RR, HovH och tre justitieråd ansåg att Kinte styrkt något bindandeavtal av påstått innehåll, kom HD:s majoritet (4 ./. 3), som anslöt sig till
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=