60 NRev;s förslag, till motsatt resultat. S ansågs ha varit skyldig, sedan att mottagit K:s bekräftelse, att »utan oskäligt dröjsmål meddela firman (K), att avtalet enligt hans åsikt gällde vete av sistangivna vikt, vid äventyr att eljest anses bunden av avtalet sådant det av firman bekräftats». S kunde inte genomsitt brev ca en vecka efter mottagandet av bekräftelsen »anses hava fullgjort vad honom i angivna hänseende ålegat» och dömdes att ersätta K för dennes förlust genom täckningsköp på annat håll. Även detta fall synes ge uttryck för avtalsverkan som en påföljd av försummelse att reklamera i tid. Även här var frågan för minoriteten, i enlighet med S:s invändning, huruvida bindande avtal kommit till stånd. Som nämnts ställs frågan ofta så, även om tvisten gäller avtalets innehåll. Det intressanta är om HD:s avgörande varit beroende av skillnaden i frågeställningen, om HDverkligen gjort skillnad mellan fallen. Det erinras om att 82 § kommissionslagen behandlar fallen lika, med bevisverkan somrättsföljd. Frågan återkomi NJA 1930 s. 131. Tvisten var här huruvida ett avtal omförmedlingsprovision, som ostridigt träffats, innehöll ett särskilt villkor om att visst pris skulle ha uppnåtts vid den förmedlade försäljningen av en rörelse. I en bekräftelseskrivelse hade A endast angivit den avtalade procenten. B hade underlåtit att besvara bekräftelsebrevet men invände mot A:s krav på provision att nämnda ytterligare villkor, sominte uppfyllts, ingick i avtalet. Nu hade 1915 års avtalslag tillkommit. RRtog fasta på 6 § 2 st. denna lag och behandlade bekräftelsebrevet som en accept. Då B underlåtit att ge A meddelande om att han icke ville godkänna den uppfattning som framgick av brevet och somhan insett ge uttryck för A:s uppfattning omdet under förhandlingarna givna anbudet, fick »avtal i enlighet med brevets innehåll anses hava kommit till stånd». HovR, vars dom fastställdes av HD, anknöt däremot i sin motivering till den praxis somutbildats i de tidigare anförda fallen. Det konstaterades att parterna hävdade vardera sin version av ett ostridigt slutet avtal. B ansågs ha haft skyldighet att reklamera mot bekräftelsen, om han ville hävda att avtalet haft annat innehåll än bekräftelsen angav »vid äventyr att eljest anses bunden av avtalet sådant det av [A] bekräftades». Domen synes ge uttryck för avtalsverkan, men i rubriken till rättsfallsreferatet tillädes: »(Annat innehåll i avtalet var ej styrkt.)», vilket får förmodas ge uttryck för HD:s uppfattning. I ett senare underlåtenheten att besvara ett bekräftelsebrev somett avgörande bevisfaktum för vad en överenskommelse måste antagas ha inneburit, vilket synes ge ytterligare belägg för att detta är en antagen princip i fråga ommerkantila förhållanden.' ' Karlgren, som i anslutning till NJA 1930 s. 131 poängterar bevisverkan (Passivitet s. 220), synes i sin kommentar till 1948 års tall, där han deltog i avgörandet, vilja nedtona skillnaden (a.a. s. 222 f.). Jfr även Rodhe i SvJT 1951 s. 585 och 1968 s. 182 ff. och Adlercreutz, Avtalsrätt II 9.1 (även Avtalsrätt I 3.12 i slutet). fall, NJA 1948 s. 283, behandlas
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=