182 2 I 1734 års lag var ställningsfullmakt ett okänt institut.' Det första allmänna lagstadgandet i svensk rätt omställningsfullmakt är i själva verket den alltjämt gällande bestämmelsen i 10 § 2 st AvtL. I sin 1916 utgivna kommentar till AvtL med noter har Almén, ledamot av obligationskommittén och lagens upphovsman framför andra, själv framhållit att stadgandet inte skulle komma att framstå som en nyhet, eftersom liknande tankar redan hade gjort sig gällande i åtskilliga rättsfall.' Går man till de rättsfall, sombetänkandet och kommentaren redovisar,^ och undersöker hur motiveringarna utformats, visar det sig att det genomgående är Svea hovrätt som i ett flertal fall använt skrivningar som antyder ett särskilt institut ställningsfullmakt. Högsta domstolen har sedan vanligtvis fastställt hovrättsdomen eller någon gång ändrat densamma, men allt utan att ingripa i utformningen av skrivningen. Beskrivningarna har ofta varit mycket kortfattade: »inspektörens tjänsteställning hos bolaget» (NJA 1899 s 87), vederbörande »har förvaltat gården» (NJA 1912 A563), »förestod kommissionsbyrån» (NJA 1876 s 131) eller »varit föreståndare för bolagets försäljningslokal» (NJA 1915 A24). Något flera ord brukas ibland, nämligen »vad i saken blivit upplyst angående F:s anställning hos bolaget ävensom arten och omfattningen av den verksamhet F under denna sin anställning utövat» (NJA 1908 s 47) eller »med hänsyn till vad i målet förekommit rörande beskaffenheten av H:s anställning som föreståndare för i målet omförmälda brukshandel» (NJA 1915 A2). En särställning intar ett avgörande, där Svea hovrätt fann att en person under flera år tidigare träffat avtal omflottning och det saknades anledninganta att hans »ställning detta år var en annan» (NJA 1910 A488). I de begagnade uttryckssätten ingår onekligen åtskilliga moment som senare framstår som typiska för ställningsfullmakt. Det talas om »ställning», det talas omatt någon »förvaltar» och »förestår», och det hänvisas lite mera utförligt till »arten och omfattningen av den verksamhet» vederbörande »under denna sin anställning utövat». När en person under flera år tidigare brukat sluta visst avtal och det saknades anledning anta att hans »ställning detta år var en annan», så förebådas på ett märkligt sätt den fullmaktstyp som numera brukar kallas toleransfullmakt och som arbetats fram i HD:s senare pra.xis på ett sätt som närmare beskrivas senare i denna uppsats. Det framgår också, att domstolarna räknar med att ställningen intas på grund av något avtal med huvudmannen (uppdrag, anställning eller liknande). ’ JfrJugcrskiöld i SvJT 1984 s 692. - Almén, Lagen omavtal etc (1916) s 71 not 31. ■' I Förslag till lag om avtal etc (1914) s 73 not 7 räknas ett antal avgöranden upp, vilka av Almen i hans kommentar sorteras sä, att somliga anses ge uttryck för tanken på en ställningsfullmakt medan andra går tillbaka pa ratihabitionssynpunkten eller vinstgrundsatsen i 18:3 FiB. Här finns skäl att åberopa endast den första gruppen avgöranden. skall
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=