183 Men förebilden för det nya stadgandet skulle inte bara vara att söka i äldre praxis och såtillvida utgöra mer eller mindre en kodifikation av en rättsregel som redan existerade. Av Alméns hänvisningar framgår, att tyska handelslagbokens stadgande om Handlungsvollmacht hade studerats liksom den österrikiska lagens motsvarighet och att tyska auktorers uttalanden om att »en persons anbringande i en viss ställning» innebar ett »befullmäktigande att företa de rättshandlingar som ställningen förde med sig» hade uppmärksammats - särskilt hänvisades till den berömde civilisten Dernburg. Tomden romerska rätten - som i princip saknade ett allmänt institut fullmakt sådant detta framstår i moderna rättsordningar - åberopas som en förebild, nämligen den s k actio institutoria, en specialregel om butiksbiträdets behörighet att binda affärsinnehavaren.'* Vad var det då somför lagskrivaren tecfde sig så attraktivt i den antydda upplåggningen? Till en början borde en lagstiftning om fullmakt inte sakna ett stadgande, somlagfåster grundsatsen att i fall somde nu anförda stållföreträdarens behörighet bedöms enligt vanliga regler för fullmakt och att fullmaktens omfång beståms av rådande råttsuppfattning. Förutom denna önskan om ståndighet passade tanken på den yttre stållningens behörighetsgrundande verkan så vål in i konstruktionen av den självständiga fullmakten i egenskap av en till tredje man riktad viljeförklaring, sompå en gång bär vittne omfullmaktens existens och utgör ett synbart rättesnöre för fullmäktigens behörighet. Den yttre ställningen blir en pendang till det fullmaktsdokument som är avsett att uppvisas för tredje man. Både fullmaktsdokument och ställning utgör ett sådant yttre faktumav vilket tredje man kan »hämta upplysning omfullmaktens existens och innehåll».^ Folk som intar en sådan yttre ställning har enligt allmän uppfattning behörighet att handla i sin principals namn i den omfattning skick och bruk ger vid handen. »Det ligger i öppen dag att den sålunda fastslagna grundsatsen är i hög grad ägnad att betrygga omsättningens säkerhet.»^ För obligationsrättskommittén var detta ledstjärnan för hela lagstiftningen; tredje man i god tro skulle kunna ha tillit till en yttre viljeförklaring och på samma sått en yttre behörighetsgrundande ställning. Detta främjar handeln. Det är lätt att inse hur de grundläggande tankarna om ställningsfullmakt leder direkt till själva hjärtat av kommitténs rättspolitiska målsättning. Kommittén uttalade sammanfattningsvis: »På nu utvecklade grunder vilar det i andra stycket upptagna stadgandet, att den, som giver annan en tjänst eller ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å hans vägnar, anses därmed hava givit honom fullmakt att företaga vissa rättshandlingar, samt att inom gränserna för sådan fullmakt falla alla rättshandlingar, som en person i den ifrågavarande stållningen enligt lag eller sedvånja år behörig att företaga. Av detta stadgande blir en följd, att når en person vill på grund av den ställning han intager till en annan i dennes namn företaga en rättshandling gent- ■* Almén, aas 70-71 noterna 28-29. full-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=