160 Den refereradepraxis rörande 9 § IKL är inte stor. I NJA:s 1940- och 1950talsårgångar har sex fall refererats, fem om känneteckensskydd och ett om titelskydd. I NIRåterfinns ytterligare fyra rättsfall från samma tidsperiod, alla rörande känneteckensskydd. I tre av dessa meddelade HD inte prövningstidstånd, medan det fjärde fallet stannade i hovrätten. Under 1960-talet och 1970talet fram till stadgandets upphävande tillkominget refererat fall. En viktig sanktionsfråga belystes i NJA 1948 s. 642 (NIR 1949 s. 133), där HDfann användning av beteckningen »Bönan Extra lyx» för kaffe förväxlingsbar med den inarbetade beteckningen Bönan Lyx och stridande mot stadgandet. 1 målet fördes straff-, skadestånds- och förbudstalan. Överrätterna fann emellertid, med tillämpning av en allmän rättsprincip med vidare räckvidd, att förordnande omförbud ej får kumuleras med ådömande av straff och skadestånd. Det framgår av förarbetena till stadgandet, att man tänkte sig att den på grunderna för 6 § firmalagen byggda praxis skulle kunna fortbestå och utvecklas även efter tillkomsten av 9 § IKL.'^ I ett mål som kan ses som ett vidareförande av Savoyfallet, NJA 1956 s. 664 (NIR 1957 s. 242), valde emellertid HDatt åberopa grunderna för 9 § IKL. En enskild näringsidkare hade (enligt vad domstolarna fann) inarbetat beteckningen ABilskolan för en av honom i Stockholm driven bilskola. Näringsidkaren förde i målet förbudstalan mot en konkurrent i Stockholm, som senare registrerat firman A-bilisten och samtidigt därmed börjat begagna denna. Talan bifölls i alla instanser, men medan underrätterna åberopade grunderna för 6 § firmalagen åberopade HDgrunderna för 9 § IKL (JustR-.n Hellquist, Lech, Romanus, referent, Digman och Dennemark). Enligt vad som framhölls i domsmotiveringen och även särskilt nämndes i fallets rubrik i NJA berodde detta på att benämningen använts av en icke bokföringspliktig enskild näringsidkare. Sakligt innebar emellertid anknytningen till 9 § IKL, att HD kom att kräva inarbetning och inte blott ibruktagande somförutsättning för rättsskvdd i denna tvp av fall.'" Från principiell synpunkt är domen av betydande intresse. 9 § IKL var ett straffstadgande, som för sin tillämplighet fordrade uppsåt att framkalla förväxling. Något sådant uppsåt torde ej ha visats i fallet, som ju därtill överhuvud inte avsåg straffansvar. Man kan säga att HD biföll en förbudstalan i ett civilmål med stöd av grunderna för ett straffstadgandes objektiva rekvisit med bortseende från de subjektiva. Det kan också särskilt noteras att förbudstalan ansågs möjlig trots att förbud enligt Bönan Lyx-avgörandet inte fick tillgripas vid direkt tillämpning av stadgandet. Domen bör ses mot bakgrund av att målet gällde ett område, där rättsutvecklingen väsentligen kommit att läggas i händerna på rättspraxis och där ett åberopande av firmalagens grunder också torde ha kunnat komma i fråga. I domsmotiveringen uttalade sålunda HDatt förfång uppkommit. Även med hänsyn till antydda omständigheter måste dock sägas, att HDi fallet grundade sig på ett straffstadgande på ett påfallande fritt sätt. Prop. 1942:257 s. 16 samt bif. PMs. 18, jtr Heiding, Varumärken, 1946 s. 67 ff. Omfallet Ljungman i SvJT 1958 s. 168 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=