RS 17

159 För att se realiteterna är det klargörande att formulera de i praxis utbildade reglerna utan användning av förfångskonstruktionen. Dessa kunde, med bortseende från regelsystemets detaljer, sägas innebära, att den som tagit i bruk en firma kunde få dom på skadestånd och/eller förbud mot den som använde ett med firman förväxlingsbart kännetecken. Förfångsrekvisitet hade sålunda inget självständigt innehåll. Konstaterandet är av intresse inte minst från allmänt civilrättslig synpunkt. Som nämnts i 2.3. brukar man i svensk rätt hävda som princip, att ren förmögenhetsskada på det utomobligatoriska området i regel endast är ersättningsgrundande när den åstadkommits i samband med brott eller det eljest finns lagstöd för ett skadeståndsansvar. Rättsutvecklingen inom firmarätten ger dock anledning ifrågasätta, omprincipen verkligen haft den räckvidd somgjorts gällande. FID har på detta område, där straffsanktion saknas, utan egentligt lagstöd successivt byggt upp ett ansvar för ren förmögenhetsskada i formav konkurrensskada genom användning av förväxlingsbara kännetecken - låt vara att detta skett på en omväg under förfångsrekvisitets täckmantel.*^ Den nya firmalagen av 1974 bygger i hög grad på tidigare praxis, samtidigt som den nära anpassats till varumärkeslagen av 1960. Den viktigaste skillnaden är att oregistrerade firmor enligt nya firmalagen skyddas först efter inarbetning och inte redan från ibruktagandet. Eberstein avslutade en enastående insats på rättsområdet när han - som plöjt upp detsamma genomsin avhandling 1909 - år 1967 såsom utredningsordförande framlade förslaget till ny firmalag, ett välskrivet betänkande som med få justeringar lades till grund för firmalagen av 1974. 5.3. 9 5 lagen mot illojal konkurrens Det skedde också en rättsutveckling i praxis i anslutning till den 1942 införda 9 § lagen om illojal konkurrens (IKL), betitlad illojal användning av kännetecken.*'* Denna »lilla generalklausul» gav i sitt ursprungliga skick ett allmänt, straffsanktionerat skydd för varje kännetecken som inarbetats för någons näringsverksamhet eller däri utbjudna varor eller prestationer. Intrångshandlingen måste dock ha begåtts med uppsåt att framkalla förväxling. En motsvarande regel infördes för upphovsrättsligt skyddade verk somoffentliggjorts eller mångfaldigats under egenartad titel eller diktat namn. I samband med tillkomsten av 1960 års varumärkeslagstiftning föreskrevs dock, att stadgandet inte skulle tillämpas där det kännetecken, med vilket förväxling kunde äga rum, var skyddat enligt varumärkes- eller kollektivmärkeslagen. Samtidigt överfördes reglerna om titelskydd i utbyggt skick till den nya upphovsrättslagen (50 §). 9 § IKL förblev emellertid gällande som komplement till firmalagstiftningen fram till nya firmalagens tillkomst 1974, då stadgandet upphävdes. " Kleincman, Ren förniögenhetsskad.i 1987 s. 227 f., där Savovmålet belyses i ett bredare skadestandsrättsligt perspektiv. Se även Bernitz i Festskrift till Hellner s, 118 Prop. 1942:257 med bifogad PM.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=