113 exempel på att förutsättningen givits positiv relevans. Det är här inte fråga om ogiltighet eller overksamhet utan om att lägga in någonting mera i - komplettera - avtalet, så att den av mellanmannen anställde kunde räknas som arbetstagare hos den »reelle» arbetsgivaren. Utgången synes i detta perspektiv vara mest förenlig med en förutsättmngslära i Stängs anda (se ovan 6.1.). Detta gäller även det ovan (4.13.) likaledes omnämnda fallet NJA 1912 s. 493, där ett kontrakt om skogsavverkningsrätt gavs nytt innehåll på grund av att ett laga skifte ändrat fastighetsindelningen, en klar omtolkning av avtalet med hänsyn till ändrade förhållanden. Förutsättningsläran åberopades uttryckligen i ett något senare fall, NJA 1914 s. 475, för tillämpning av en avtalsbestämmelse i en oförutsedd situation. Järnvägsstyrelsen dömdes där att inlösa en byggnad, som uppförts av L på av styrelsen upplåten mark vid en järnvägsstation för att där skulle drivas hotell- och restaurangrörelse, varigenom resande kunde tillgodoses med mat, vin och maltdrvcker. Sedan utskänkningsrätten dragits in utan L:s förvållande, sade L upp kontraktet och begärde att järnvägsstyrelsen skulle inlösa byggnaden. I kontraktet fanns en bestämmelse om inlösen, som dock gav rätt till full ersättning endast för det fall att järnvägsstyrelsen själv sade upp kontraktet utan L:s förvållande. HD liksom underinstanserna biföll L:s talan med hänvisning till att »dylik utskänkningsrätt måste anses hava utgjort en väsentlig förutsättning för kontraktets tillkomst», varför L:s egen uppsägning inte skäligen kunde fritaga styrelsen från inlösningsskyldighet. Själv är jag benägen att rubricera dessa nu nämnda fall som exempel på individuell utfyllning av avtal. Sådan har förekommit t.ex. i NJA 1945 s. 107, där med »tuktad gatsten» i avtalet jämställdes gatubeläggning med asfalt, och NJA 1953 s. 484.^ Som ett ytterligare exempel från senare tid kan man se NJA 1971 s. 474. Målet gällde tillämpningen av ett avtal i anslutning till ett certeparti ingånget för 15 år. Enligt avtalet skulle mäklaren, somförmedlat certepartiet, av redaren erhålla årlig provision beräknad i procent på »intjänad och betald hyra» för fartyget. Sedan efter några år certepartiet upphört att gälla på grund av överenskommelse mellan redaren och befraktaren, blev det tvist ommäklarens rätt till ersättning för utebliven provision under återstoden av certepartiets avtalade löptid. Här fanns ingen intjänad hyra att bygga beräkningen på. I och för sig hade man kunnat resonera på grundval av en förutsättning att certepartiet skulle kvarstå avtalstiden ut, men HDbyggde i stället på rimlighetsöverväganden och allmänna obhgationsrättsliga resonemang för att i en oförutsedd situation tillämpa »den till sitt innehåll summariska provisionsklausulen», vilken inte kunde »antagas vara avfattad med sikte på alla tänkbara fall då hyra uteblir». Av avgörande betvdelse blev att redaren själv medverkat till upphörandet. Ett bortfall av rätten till provision i en sådan situation skulle vara så oförmånlig för ^ Adlercrcutz, Avt.il.sratt 11 k.ip. 3. S
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=