114 mäklaren att det måste finnas stöd härför i ett uttryckligt avtalsvillkor eller exempelvis ett kontraktsbrott från motpartens sida. Oenigheten inomHDgällde endast beräkningen av ersättningen. Utgången är rimlig och måhända djärv, då den innebar en förpliktelseökning i Jämförelse med lydelsen snävt tolkad. Det är inte så vanligt att HD vågat omtolka eller komplettera ett avtal med hänsyn till att det måste tillämpas i en oförutsedd situation. Detta gäller i synnerhet varaktiga avtal. På 1920-talet ställdes HDinför komplicerade avgöranden sammanhängande med att offentliga avverkningsförbud medfört minskning i värdet av upplåtna eller vid fastighetsköp av för egen räkning undantagna avverkningsrätter. Endast sistnämnda fall med av säljaren förbehållen avverkningsrätt skall här beröras. De har utförligt behandlats av Hellner^ och Vahlén,^ varför framställningen här blir summarisk. I NJA 1924 5. 372 ålade HDköparen av fastigheten att ersätta säljarna värdet vid tiden för köpslutet av den till följd av avverkningsförbudet åt köparen besparade skogen, med den enda motiveringen att avverkningsförbudet inte skäligen bort av säljarna vid avtalets ingående tagas i beräkning. Motiveringen har sagts bygga på förutsättningsläran,* vilket Vahlén ansett varva »tvivelaktigt».^ I vart fall har ingen förutsättningsterminologi använts. Enligt Vahlén kan »allmänna objektiva överväganden» minst lika bra passa in på domsmotiveringen.'° Att vid ändrade förhållanden förändringens förutsebarhet får betvdelse är ju ingenting för förutsättningsläran speciellt (jfr 24 § köplagen). I NJA 1925 s. 184, där fakta var likartade, övergick HDi ett avgörande i plenumtill att tillämpa en annan princip. Det framhävdes av majoriteten, somförenade sig om Alexandersons yttrande, att säljaren inte mött något hinder från köparens sida att tillgodogöra sig den undantagna skogen, varför någon rätt till ersättning för förlusten på grund av avverkningsförbudet inte kunde grundas på avtalet. Men i stället ansågs den vinst, som förbudet medfört för köparen genom ökning av den köpta fastighetens värde på säljarens bekostnad ge säljaren en rätt till ersättning. Principen obehörig vinst tillämpades således inte bara sommått för ersättningen utan även somgrund för ersättningsrätten. HD ville alltså inte på grundval av avtalet öka köparens förpliktelse, tvinga köparen att köpa mer än han gjort, utan endast utjämna konsekvenserna av vad som inträffat utan parternas medverkan. Förutsättningsläran tillämpades inte. Men intressant är, som Wiberg påpekat i en kommentar till fallet," att Windscheid på sin tid föreslog just en till den obehöriga vinsten begränsad ersättning somen lämplig påföljd av att förutsättning brustit. Hellner, Obehörig vinst s. 403 it., och i Festskrift till Ylöstalo s. 140 f. (i Julskrift 87 s. 68 f.). ^ Vahlén, Formkravet vid fastighetsköp s. 236 ff. ** Hellner, Obehörig vinst s. 404, jfr Julskrift 87 s. 68, Lejman, Begreppet nyttjanderätt till fast egendom, 1944, s. 113 f., Vi'iberg i SvJT 1943 s. 789. ** Vahlén a.a. s. 238. \'ahlén a.a. s. 238- " Wiberg i SvJT 1943 s. 790.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=