112 myndigheten förvägrats använda den förhyrda lägenheten för kaférörelse utan att detta berodde på B. Hon underrättade K härom och ansåg sig därmed fri från kontraktet. RR gav henne rått däri, då »med avseende å såväl kontraktets omförmälda bestämmelse om ändamålet med lokalens hyrande som ock vad för övrigt i saken förekommit det måste anses uppenbart, att i hyresavtalet ingått såsom förutsättning, att lokalen skulle få fortfarande användas lill kaférörelse». Endast ett justitieråd (Skarin) anslöt sig till denna mening. De övriga sex fastställde HovR:s dom, enligt vilken yrkad hyra utdömdes, då K »genom det uti hyreskontraktet förekommande uttrycket, att lägenheten vore avsedd för kafé och bostad, icke kunde anses hava i vidsträcktare mån, än på K berodde, tillförsäkrat B att för berörda ändamål begagna lägenheten». Alexandersons kritiska kommentar till domen är intressant. Han menade att här hänsyn tagits endast till »hyreskontraktets ord, icke omständigheterna i övrigt».' Med reservation för det vanskliga att läsa in anslutning till doktrinens läror i domsmotiveringar ansåg sig Alexanderson inte kunna »undgå att håri se en anslutning till den ståndpunkt Lenel utvecklat: endast den av rätten för rättshandelstypen fixerade causa, samt uttryckliga till beståndsdelar av avtalet upphöjda klausuler och villkor äga betydelse, men ej parts förutsättningar».’ Det kanske första mål, vilket HD gav ett tydligt uttryck för en förutsättningslära, är NJA 1908 s. 221. HD upprätthöll här ett avtal, som visserligen ingåtts under en felaktig förutsättning, men det hade »ej ens uppgivits, att villfarelsen framkallats av S (medkontrahenten) eller eljest vid överenskommelsens avslutande insetts eller bort inses av honom». Antagligen är detta en hänvisning till Lassens förutsättningslära, som ju Alexanderson anslutit sig till i sin avhandling 1904. För förutsättningens relevans krävdes, framgår det av domskälen, antingen synbarhet (om väsentlighet talas dock inte) eller att förutsättningen framkallats av medkontrahenten, vilket kan åsyfta svekfallet eller också det fall, då förutsättningen eljest, eventuellt vårdslöst, framkallats av medkontrahenten. Om det av HD i plenum avgjorda redan (ovan 4.13.) kommenterade fallet NJA 1911 s. 375 skall här endast några tillägg göras. Sjögren, som själv deltog i avgörandet, har som nämnts angett det som exempel på tillämpning av förutsättningsläran, vilket dock knappast framgår av domskälens lydelse.-^ Han menade i anslutning härtill att det knappast var fråga om en subjektiv förutsättning, »snarare då en objektiv».'* Detta uttalande ett par år före Ussings framläggande av en objektiv förutsättningslära i avhandlingen om Bristende Forudsartninger (1918) har sannolikt inspirerats av Ernst Mollers kritik av Lassens subjektiva förutsättningslära. Ser man fallet från förutsättningslärans synpunkt, är det ett ' Alexanderson, Bidrag till läran ompenninganvisning, 1904, s. 30 f. ’ A.a. s. 31 ^ Detta gäller i än högre grad NJA 1912 s. 493, varomstrax (se 4.13.). ^ TfR 1916 s. 360.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=