104 prestationsskyldighet ifrågakomma (s. 392). Ett synbart viljefel leder alltid till ogiltighet, ett förutsättningsfel däremot aldrig (s. 464 f.). Även Ussing räknade med påföljden overksamhet, icke ogiltighet, eller hel eller delvis frigörelse från bundenhet. Genommera varierade rättsföljder som uppsägningsrätt och jämkning kunde felaktiga förutsättningar tillerkännas relevans i betydligt flera fall än omrättsföljden begränsats till full overksamhet (Aftaler s. 481 ff.). I svensk litteratur var Nils Alexanderson först att ta upp förutsättningsläran till granskning."* Det skedde i hans avhandling Bidrag till läran om penninganvisning, 1904, där han anslöt sig till Lassens subjektiva förutsättningslära. Han ställde mot varandra Windscheids och Lenels läror. Lenel krävde uttryckligt förbehåll i rättshandlingen, omdenna skulle få andra rättsverkningar än de för rättshandlingstypen gällande. Denna ståndpunkt skulle enligt Alexanderson (s. 25) ofta komma »i svår kollision med den materiella rättfärdighetens». »Att uppställa den objektiva causa som den enda relevanta innebär ... en så betydande uppoffring av materiell rättfärdighet, att den endast kan försvaras i ett samfund, där bristande tilltro till förmåga eller redlighet inomdomarkåren låter den framstå som en nödvändighet» (s. 26). Det gäller enligt Alexanderson (s. 26) »att tolka avlåtarens viljeuttryck - varvid hänsyn visserligen är att taga även till den hållning motparten iakttagit, och huru åter avlåtaren i anledning därav förhållit sig». Det märks att Alexanderson gått i Nordlings skola, men Nordling hade, påpekar Alexanderson, inte kommit att behandla de frågor som sammanhänger med förutsättningsläran (s. 21 f.). Även Elsa Eschelsson gav i sitt postumt utgivna arbete Omskuldebrev enligt svensk rätt (1912) en redogörelse för förutsättningsläran i dess dåvarande subjektiva form och anslöt sig till »uppfattningen av förutsättningen såsom helt enkelt ett tolkningsmedel av viljeförklaringen — såsom ett medel sålunda att närmare bestämma dennas innehåll» (s. 124, jfr även s. 119-126). I obligationsrättskommitténs Förslag till lag om avtal, 1914, berördes förutsättningsläran i samband med 33 § avtalslagen. Medan vissa förutsättningsfall, de där motparten måste antagas ha insett felaktigheten i den rättshandlandes förutsättning, kunde hänföras under 33 § avtalslagen, lämnades i övrigt öppet, om och i vad mån i andra fall en handlandes förutsättningar kunde inverka på rättshandlingen. Frågan ansågs inte lämpa sig för lagstiftning utan det borde »liksom hittills överlämnas åt domstolarna att vid tolkningen av en rättshandling, vars förutsättningar brustit, taga tillbörlig hänsyn till detta förhållande» (Förslag 1914 s. 136 f.). Uttalandet kan genom att det upptagits i motiven till avtalslagen sägas ha givit en officiell sanktion åt förutsättningsläran som en utvecklingsbar beståndsdel i avtalsrätten.^ ■' Winroth berörde flyktigt betydelsen av bristande förutsättningar i fall av återgång av gåva av fast egendom, när tillämnat äktenskap inte kommit till stånd. Återkrav kunde ske »på grund av bristande villkor och förutsättning» {Winroth, A O, Svensk oivilrätt II. Äktenskaps rättsverkningar, 1901, s. 824 f.). ^ NJA II 1915 s. 263 f., Almén, Lagen omavtal, 1916, s. 200 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=