103 Den för rättspraxis närmast till hands liggande möjligheten att ta hänsyn till motiv och förväntningar var att tolka in dem i avtalet. Avtalet kunde då, genom komplettering med ett underförstått förbehåll (villkor), bli overksamt på grund av sitt med förutsättningen kompletterade innehåll. På så sätt kan en ogiltighetsgrund, som leder till förutsättningens negativa relevans, tillföras avtalet lika väl som en komplettering innehållsmässigt, då förutsättningen ges en positiv relevans. För Windscheid blev förutsättningsläran en metod att tillerkänna den »egentliga» viljan avgörande betydelse, genom beaktande även av den viljebegränsning, som kommit till uttryck, om än i outvecklat skick. Windscheid såg förutsättningen somett outvecklat villkor. Svårare var ett finna metoder för att utstaka gränserna för förutsättningars betydelse (relevans), när man väl släppt frammöjligheten, ty de flesta var överens omatt en begränsning i rättssäkerhetens intresse var nödvändig. Windscheids lära utsattes för hård kritik av Lenel, somansåg förutsättningar kunna tillerkännas rättslig betydelse endast om detta stod i överensstämmelse med de rättsregler som anknöt till avtals- eller rättshandlingstypen och avsåg att tillgodose dennas syfte eller ändamål (Zweck). Det anses att Lenels uppfattning präglat BGB,' medan förutsättningsläran i Tyskland mera utvecklades i anslutning till Oertmanns lära omdie Geschäftsgrundlage (1921). Windscheid fick större betydelse för utvecklingen av förutsättningsläran i Norden. y«//«s Lassen framlade, efter några preludier, vad man kallar den subjektiva förutsättningsläran i sin Haandbog i Obligationsretten, Almindelig Del, 1892. Den var mera utarbetad än Windscheids lära och har spelat stor roll i Norden. Den utsattes dock ganska snart för kritik, av Ernst Moller redan 1894 och främst av Henry Ussing i Bristende Forudsa^tninger, 1918, och senare i Aftaler (1931, 1945). Enligt Lassen måste en förutsättning för att kunna beaktas ha varit för motparten »kjendelig» (synbar) som bestämmande (väsentlig) för rättshandlingen. Dessutom måste genom ett hypotetiskt prov avgöras, omden rättshandlande, om han fått anledning uttala sig därom, skulle ha gjort förbehåll angående förutsättningen (Haandbog s. 80). Ussing, den främste företrädaren i Norden för en objektiv förutsättningslära, införde i stället för det hypotetiska provet ett objektivt relevanskriterium; vem av parterna står enligt objektiva bedömningsgrunder närmast att bära risken för att förutsättningen visat sig vara felaktig? Lassen behandlade förutsättningsläran som en del av ogiltighetsläran (Haandbog § 18). Rättsverkan, åtminstone i de fall han huvudsakligen avsåg, var ogiltighet. Stang däremot hänförde i sin Norsk formuerett I (1911) läran omförutsättningar till tolkningsläran. »Det er retshandlens selvbegr^ensning, som faar uttryk gjennemforutsa:tningsl2eren. At förutsättningen brister, kan medfore, at retshandlen blir uvirksom, men ikke at den blir ugyldig; det er kun kontraktsmatssige folger, den kan ha» (s. 392). Bl.a. kunde omläggning av ena parteris ■' BGB särskilt § 119 st. 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=