RS 17

95 entreprenör-företagare står mot en beställare-konsument. På detta område framstår det som motiverat att i fråga om priset lägga bevisbördan på entreprenören redan av det skälet, att det kan anses lämpligt och rimligt att det får ankomma på honomatt säkerställa bevisning i prisfrågan. Det måste antagas, att man därigenom främjar bruket att upprätta avtalet i skriftlig form, vilket är ägnat att skapa klarhet omavtalets innehåll och därmed också står i samklang med strävandena att upprätthålla regler som skyddar konsumenterna.» Eftersombeställarens prisuppgift inte var »uppenbart orimlig», lades denna till grund för avgörandet. Olivecrona, som utförligast kritiserat den vedertagna principen, ser den som ett uttryck för dogmen att käranden är bevisskyldig för grunden för sin talan, en princip som enligt Olivecrona strider mot omsättningens intressen, eftersom muntliga avtal har en viktig funktion och säljarens affärsintresse motverkar eventuella tendenser till missbruk av en fördelaktig ställning i fråga om bevisbördan.’’ Han har dock inte vunnit allmän anslutning i doktrinen. Rodhe t.ex. påpekar att intresseläget inte är renodlat.'^ I olika situationer blir utfallet mer eller mindre skäligt. 1975 års fall tyder på att HD är på väg mot en mera flexibel praxis,'^ och liksom köplagsförslagen, senast prop. 1988/89:76 § 45 och 36 § konsumenttjänstlagen övergivit principen om högsta icke oskäliga pris till förmån för ett med hänsyn till omständigheterna skäligt pris, i viss mån en återgång till vad somgällde före liberalismens glansdagar. Under 1980-talet kom tendensen i 1975 års fall till ytterligare uttryck. I NJA 1983 s. 597 fick HDendast anledning att göra vissa uttalanden i denna riktning. HD hade där endast att besluta, om prövningstillstånd i HovR enligt den s.k. småmålslagen skulle beviljas. Ett handelsbolag och en revisionsbyrå tvistade om priset för utfört arbete med bokföring m.m. Bolaget påstod att ett högsta pris för arbetet bestämts. Revisionsbyrån krävde betalning enligt sedvanliga debiteringsnormer. TR ansåg att bolaget »inte förmått styrka att det i detta fall träffats avtal omett högsta pris för det arbete revisionsbyrån enligt sitt uppdrag utfört» och dömde ut det begärda tilläggsbeloppet, då bolaget inte haft något i och för sig att invända mot tidsåtgången och begärt timpris. HovR gav inget prövningstillstånd men väl HD, somfann det vara av vikt att få två här aktualiserade frågor belysta, nämligen dels huruvida den i tidigare rättsfall såsom NJA 1951 s. 1 och 1975 s. 280 tillämpade regeln att den som utfört arbetet måste »styrka, att något avtal om priset inte har träffats», bör tillämpas vid arbete av nu förevarande slag, dels »vilken betydelse som i sammanhanget bör tillmätas ’’ Olivecrona, Bevisskyldigheten och den materiella rätten, 1930, s. 175 ff., särskilt s. 182 ff. Se även Karlgren, Skadeståndsrätt, 2 uppl. 1958 s. 86 not 36. " Rodhe, Obligationsrätt, 1956 s. 106 f. Hellner har efter NJA 1975 s. 280 bedömt rättsläget näringsidkare (Speciell avtalsrätt I. Köprätt, 1982, s. 49). osäkert såvitt angår tvister mellan som

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=