RS 17

96 den av revisionsbyrån åberopade omständigheten, att det är fast bruk inom branschen att arbetet utförs på löpande räkning». Svaren på dessa frågor, som strängt taget låg antydda i frågorna själva, kom inte i detta utan i ett annat likartat mål, NJA 1989 s. 215. Där lade HD- med hänsyn till att enligt utlåtande av bl.a. kommerskollegium fast pris brukar avtalas endast i undantagsfall, sådana där uppdraget är begränsat och ganska väl preciserat - bevisbördan på den part, uppdragsgivaren/kunden, som påstod att sådant avtal träffats. Reservation gjordes dock för att detta borde gälla »åtminstone när inte särskilda konsumenthänsyn framträder». Då uppdragsgivaren inte förmått styrka uppgiften om ett fast pris men det av bokföringsbyrån begärda priset ansågs oskäligt högt, tillerkände HD bokföringsbyrån ungefär halva det begärda (ungefär =det dubbla medgivna redan betalda) beloppet. HD dömde ut vad somansågs vara ett skäligt belopp; ersättningen kunde »skäligen bestämmas till 5.000 kr», inte högsta icke oskäliga pris. En ledamot ansåg däremot att hela det begärda beloppet borde utgå, då det inte kunde anses visat att det av bokföringsbyrån begärda priset var oskäligt. Bevisbördereglerna är för nutida uppfattning åtminstone i generell utformning alltför trubbiga instrument vid utfyllningen av ofullständiga eller oklara avtal. Man kan säga att HDutvecklat dempå två sätt. Dels differentieras bevisbördans placering med hänsyn till vad som är brukligt i branschen och med hänsyn till partsställningen (konsumenthänsyn - vem står närmast till att säkerställa bevisning?) och andra omständigheter. Dels har i ökad utsträckning avtalsrättsliga principer kommit till användning vid avgörandet.'^ Detta skall bli ännu tydligare i den följande framställningen, där nu först motsvarande fråga skall följas i HD:s pra.xis såvitt angår vederlag i anställning, till skillnad från köp och uppdrag, somhittills nästan uteslutande uppmärksammats. 5.3. Fall rörande anställning Okadanvändning av avtalsrättsligaprinciper I NJA 1883 s. 218 tvistades omvad en anställd E hade att fordra i lön för utfört arbete som kassör i ett företag och efter firmainnehavarens död även - jämte annan - som prokurist och förvaltare av företagets fabriksrörelse. Medan RR och HovR tillämpade samma princip som - vid den tiden - vid köp och uppdrag och tilldömde E »lön efter den av honom påstådda grund», enär de av honom »fordrade lönebelopp ej kunde anses oskäliga», förklarade HD, att E inte ådagalagt, att de löneförmåner han åtnjutit understigit vad för tjänstebestvr av ifrågavarande beskaffenhet »vanligen i orten givits». Sistnämnda passus var uppenbarligen hämtad från 1833 års då ännu gällande legostadga § 32. Samtidigt lade HD vikt vid E:s passivitet i lönefrågan under lång tjänstetid, så att Även i sistnämnda mål 1989 prövades detta på så sätt att man - med negativt resultat - sökte ledning i tidigare mellanhavanden mellan parterna.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=