94 tills gällande svensk rätt som enligt den nya lagstiftningen det är säljaren, som måste bevisa, att avtal omköpeskillingen icke träffats.»’^ I NJA 1911 s. 232 synes den mera definitiva omsvängningen till den i köplagens förarbeten förordade bevisbördefördelningen ha ägt rum, ehuru fallet närmast gällde entreprenad, inte köp. Här, liksom i det rena köpfallet NJA 1913 s. 341, hade underinstanserna enligt tidigare praxis lagt bevisbördan på köparen/beställaren för hans uppgift, att avtal om ett lägre pris än det i målet yrkade träffats och, då uppgiften ej styrkts, dömt ut det av käranden yrkade beloppet, då det inte bedömdes vara oskäligt. HD kom visserligen till samma slut i båda målen men med den motiveringen att beställaren/köparans uppgift om priset inte förtjänade avseende, alltså med tillämpning av bromsregeln enligt denna princip. Refererade rättsfall av denna typ under den följande tiden gällde mera speciella frågor, t.ex. NJA 1927 s. 219, där båda parter i ett hästköp hävdade sitt pris men det utreddes att inget avtal om priset träffats. Eftersom säljarens begärda pris ansågs oskäligt, utdömde HD ett belopp som svarade mot det uppskattade saluvärdet. I NJA 1951 s. 1 gjordes ett försök att genom rättsfrågans hänskjutande till plenum vända praxis tillbaka till den gamla principen att köparen skulle ha bevisbördan för sitt påstående omatt lägre pris avtalats än det säljaren begärde. Särskilt justitierådet Karlgren torde ha varit aktiv för att åstadkomma ändringen, men, somjag hört honom uttrycka saken, HD:s alla konservativa instinkter vaknade och rättsläget förblev oförändrat, snarare befäst, med 14 röster mot 8, dvs. säljaren skulle ha bevisbördan för att pris inte bestämts såsom förutsättning för att få ut begärt inte oskäligt pris. Fallet gällde entreprenad. Beställarens uppgift att priset skulle utgöra högst beloppet enligt en kostnadsberäkning, somuppgjorts för att anskaffa lån, togs för god, då entreprenören byggnadsfirman inte ådagalagt annat. Enligt minoriteten hade beställaren inte styrkt sin uppgift omatt kostnadsberäkningens belopp var bindande sompris, varför det av byggnadsfirman fordrade inte oskäliga beloppet skulle utdömas. I NJA 1975 s. 280 tillämpades samma princip i ett nytt entreprenadfall. Trots detta synes fallet innebära ett trendbrott. Först och främst ger HD:s motivering i målet uttryck för den nya öppnare stilen i redovisningen av domskäl. Bl.a. nämnde HDden kritik somriktats mot den vedertagna principen. Visserligen lades som sagt denna ånyo till grund för avgörandet men det skedde på grund av särskilda med konsumentskyddssynpunkten sammanhängande skäl, inte som uttryck för en generell regel. HD visade tydligt en beredskap för att differentiera tillämpningen med hänsyn till partsställning och andra omständigheter. HDyttrade: »Frågan kan lämpligen begränsas till entreprenadavtal där - säsomi förevarande fall - en " Almén a.a. s. 82 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=