Gunnar Bramstång 38 och sedan en son, som enligt nu gällande ordning alltså stode närmast till tronen, så skulle ändring därutinnan ej ske, även om den nya tronföljdsordningen vore fullt kognatisk.^^ Med denna tämligen självklara grundinställning till retroaktivitetsspörsmålet såsom utgångspunkt har jag svårt att kunna biträda utredningsmannens och justitieministerns syn på frågor rörande den föreslagna (och sedermera genomförda), fullt kognatiska successionsordnlngens tillbakaverkande effekt. Den förres påstående, att successionen till tronen »inte kan likställas med privaträttsliga regler utan är anordnad enligt ett i grundlag givet offentligrättsligt regelsystem», äger visserligen sin principiella riktighet. Betydligt mera diskutabel förefaller däremot uppfattningen, att sagda regelsystem skulle kunna »av riksdagen i vederbörlig ordning ändras, även om detta medför att en dittills till tronen arvsberättigad prins mister sin arvsrätt eller får träda tillbaka i turordningen till tronen». För det första bör ingalunda vid en bedömning av retroaktivitetsfrågan helt bortses från det avtal av offentligrättslig natur, vari 1810 års SO i dess ursprungliga form enligt den tidigare framställningen ingår. För det andra måste det anses vara en avsevärd skillnad mellan vad riksdagen formellt kan besluta (rättsliga sanktioner mot riksdagsman för medverkan i tvivelaktiga eller rentav lagstridiga riksdagsbeslut saknas som bekant) och hur riksdagen i ett ömtåligt läge bör handla utan att i onödan utsätta sig för befogad kritik genom att överträda principer, som i en rättsstat måste betraktas som fundamentala. Till de senare kan tveklöst hänföras det principiella förbudet mot retroaktiv lagstiftning, i all synnerhet sådan grundlagstiftning. Jag är följaktligen knappast benägen att dela föredragande statsrådets uppfattning, att den av honom föreslagna, tillbakaverkande fullt kognatiska ordningen ej skulle komma i konflikt med »några grundläggande rättsliga principer».Denna min uppfattning torde på intet sätt kunna betecknas som unik. »Att ge en grundlag tillbakaverkande kraft är», understryker Olle Nyman, »ett sä exceptionellt företag att det manar till särskild restriktivitet och ställer krav på en motivering, som går vida utöver vad propositionen erbjuder i detta fall». Riksdagens beslut 1978 framstår, heter det vidare, mera som ett resultat av välmening eller opportunism än som följden av ett ordentligt övervägande av en fråga, sominte kan frånkännas rättsliga aspekter.^^ Läget hade nämligen kommit att gestalta sig på följande sätt. Genom HM Konungens officiella tillkännagivande i konselj (SFS 1979: 222), att Prop 1977/78:71, s. 15; kurs gjorda här. Jfr i den norska grundlagen 97 §, innefattande förbud mot retroaktiv lagstiftning överhuvudtaget. 33 SOU 1977: 5, s. 54. 3< Prop 1977/78: 71, s. 16. 33 Olle Nyman, tidigare a. artikel.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=