Rättlösa människa behandlas olika redan i mosaisk och justiniansk rätt. I västerländska lagar dominerar frågan omägarens ansvarighet. Det som gör att skriftlig tradition framstår som den vida sannolikare förklaringen till dessa överensstämmelser än andra förklaringar är inte enbart likheterna i de enskilda reglerna för sig utan i kombinationen av dem. En likhet i samhällets basförhållanden måste visserligen antagas som förutsättningen för en reception men den kan inte förklara de paralleller som här har angivits. Den nämnda traditionen går igen också i andra nordiska lagars byalagsavsnitt och i ännu högre grad än vad somhär varit möjligt att redovisa. Detta som klassats som »urgammal bonderätt» visar sig alltså vara det i en helt annan mening än vad man tidigare trott. Också i dessa avsnitt är nordisk rätt en del av den europeiska lagtraditionen. Detta resultat är av avgörande betydelse för användandet av medeltidslagarna som historiska källor. Det är inte möjligt att tolka och förstå materialet om man inte vet vilka element som det är uppbyggt av. Rättlösatermen är en illustration till detta. Härifrån kan också en rad slutsatser dras av vikt för det fortsatta arbetet. Det blir bl.a. möjligt att fixera enskilda lagars position med hänsyn till systematik och innehåll jämfört med traditionen. Samtidigt förhindras en tidigare forsknings oberättigade slutsatser av likheter och olikheter: det är inte fråga om en muntligt traderad nationell rätt, som vuxit fram, utan om lagredaktörers beroendeförhållanden. Och språket i våra medeltidslagar är till stor del översatt latin. Det förminskar inte värdet av den konstnärliga och självständiga utformning somvissa lagpartier har fått. Vad återstår då av det nationella i våra medeltidslagar? Inte mycket, varken till formeller innehåll. För germanisterna är detta ett oacceptabelt resultat. För en historiker idag måste den centrala frågan däremot vara hur denna tradition använts politiskt. Att svara på den frågan utgör nästa steget i mitt projekt. En viktig del av maktutövningen har varit att via strafflagstiftningen få inkomster och hålla politiska motståndare i schack. Detta har framför allt skett vid de grova brotten som majestätsförbrytelser, där påföljden är dödsstraff eller fredlöshet samt godsindragning. Det som denna studie har gällt är de mindre brotten. Men på sitt sätt ger de en lika god bild av maktstrukturen som de grövre. För att förstå problemet är det nödvändigt att klargöra i vilket socialt sammanhang dessa bestämmelser var avsedda att gälla. Det är alltså fråga omförseelser inombysamfälligheten, där man inte lätt kunde avgöra om en handling skett med ond avsikt eller omdet var fråga omtillfälligheter eller misstag. En skog kunde användas gemensamt för t.ex. ollonbete men vara skiftad för avverkning. 147 -® Holmbäck—Wessén V, 187.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=