RB 9

93 ingenting härnin. Sedan konsistoriet i Uppsala underställt kungl. inajd frågan oin hur luan skulle fiirfara i sagda avseende. f(’)rklarade kungl. inaj:l i hrev till konsistoriet 29/8 ITöd, att den »tydliga» liireskriften i kungl. brevet 12/1 1(198 skulle efterlevas. 130 Stadgandet i luissgärningsbalkens kap. Lill §ä hade ersatt en tidigare föreslagen hestäniiuelse, att delinkventerna vid lönskaläger skulle vara saklösa. därest de äktade varandra. Redan innan det nya förslaget oiu böter till kju'kan i dylika fall frandades, hade KL 1(18(1 kap. § 2 tilliiinpats i sådana mål, även där parterna icke voro fästfolk. Det nya stadgandet avsåg detsamma. I praxis har det aldrig förelegat någon tvekan härom. De enda höter. som utdömdes voro —såsom ovan har påpekats — de i missgärningshalken kaj). Lill § ä för otidigt sängelag föreskrivna. Då kyrkoordningsförslaget 1731 ieke — såsom lagkommissionen hade förutsatt —genomfördes samtidigt med den allmänna lagen, komnio stadgandena i KL 1(18(1 kap. 9 §4 om kyrkoplikt att tills vitlare i oförändrad form finnas kvar vid sidan av bötesföreskrifterna i 1734 års lag. missgärningshalken kap. L^" §3, trots att de senare voro avsedda att ersätta ifrågavarande bestämmelser i kyrkolagen. Den komplikation, som härigenom uppkom, rörde emellertid ieke frågan om bestraffning av otidigt sängelag. Vid dylikt ålades nämligen de felande icke kyrkoplikt enligt nämnda lagrum i kyrkolagen. Då olidigt sängelag kom under rättslig prövning — d.v.s. då barn hade avlats i lägersmålet — gällde beträffande kvinnans intagning i kyrkan, vad som föreskrevs i KL kap. V § 2. —Någon direkt betydelse för frågan om otidigt sängelag hade därfiir icke heller beslulel vid 1740—41 års riksdag 131 be132 om l!S4r) år.s e<l. av KL lOSO s. 119. — 1 1734 års laj;. giltermålslialkcn kaji. XII §3 hade införts sainina .stadgaiulc som i KL kap. X^' §24. .\tl liesliimmelsen Irots detta bibehölls i KOF 1731 ka}). XV §9 (jfr ovan denna avd. not 107) berodde på att hiirlill behövde knytas fiireskrifter oni vad priist hade alt iakttaga betriiffande vigsel för nytt äktenskap. .lag bar liehandlal detta problem i min avh. Barnkvävningen s. 194 ff. Om beslulel vid riksdagen 1740—41 se a.a. s. 190 f och s. 202 samt där anf. litl. Hesintet, som egentligen endast skulle tillämpas försöksvis i se.x år men som blev bestående, avsåg blott l)eslraffning av vissa i KL kap. IX § 4 nämnda brott. Den offentliga kyrko])likten (pliktpallen) avskaffades i fråga om andra brott först år 18.').') (a.a. s. 20.7 f). 130 131 132

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=