kapitel 3 I Nordmalingdomen var en fråga i målet om de tre samebyar som var stämda var behöriga att svara i ett mål som gällde den kollektiva renskötselrätten som sådan. Högsta domstolen konstaterade att det i rennäringslagen inte pekas ut någon som är ansvarig för att tillvarata den samiska befolkningens rätt, och att samebyarna var behöriga att svara i den omfattning som gällde den egna samebyn. Domstolen konstaterade också att det inte finns någon bestämmelse i rennäringslagen som ger samebyn behörighet att företräda någon annan än sina medlemmar eller att befatta sig med något annat än byns betesområde och medlemmarnas gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt. Domstolen uttalade vidare att stadgandet i 1 § andra stycket rennäringslagen om att renskötselrätten tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd, närmast har karaktär av upplysning om renskötselrättens ursprung och rättsliga natur. Inga rättsföljder är knutna till upplysningen, och för frågan om samebyarnas rätt till renbete ger upplysningen ingen vägledning. Domstolen uttalade senare att renskötselrättens kollektiva natur medför att det inte behöver utredas vilka samer som från tid till annan har bedrivit renskötsel i det område där sedvanerätt görs gällande; samer från olika samebyar kan medverka till att sedvanerätten upparbetas och vidmakthålls.83 Sammanfattningsvis ger alltså Högsta domstolens avgörande i Girjasdomen uttryck för samma sak som de äldre rättsfallen – samebyarna får företräda sina medlemmar i frågor om renskötselrätt. Den frågan var tydligt besvarad redan före det att Girjasmålet inleddes. Trots det menade staten genom Justitiekanslern att Girjas samebys talan skulle avvisas, och drev den frågan under processens inledande delar. Statens uppfattning var att samebyns talan skulle avvisas eftersom samebyn inte tillräckligt hade konkretiserat några omständigheter som kunde medföra den rätt som samebyn yrkade. Tingsrätten avslog yrkandet om avvisning, eftersom det inte finns någon möjlighet i rättegångsbalken att avvisa ett mål på grund av att kärandens grund inte leder till den rättsföljd som käranden påstår. En stäm78 83 NJA2011 s. 109 p. 2, 5 och 10.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=