kapitel8 Det synes dock ha dröjt i hela 30 år, till år 1850, innan Blåsjöborna kunde förverkliga önskemålet om att skatteköpa sina hemman. Men i och med att detta var gjort, måste också lapparna överge sina visteplatser vid Blåsjön och Ankarvattnet, skriver Johansson. Det kvarvarande området av Blåsjöfjäll var för litet för att behållas som särskilt lappskattefjäll, särskilt som där numera saknades vårbetesplatser. Enligt Rennerfeldts anteckningar bör det ha varit tre lapphushåll med sammanlagt 30 personer och 1 000 renar, som drabbades av åtgärden. De ser ut att ha blivit evakuerade till Orrnäsfjäll. Orrnäslapparna förfogar fortfarande över det som är kvar av det gamla Blåsjö lappskattefjäll, summerar Johansson.845 430 volvera samtliga nybyggare i Ankarvattnet för intrång i renbetet, och dessutom nybyggaren i Frostviksbränna för kränkt fiskerätt. Kungliga befallningshavaren förordnade att lapplänsmannen skulle ge in förslag på delning av betesland och fiskevatten mellan lapparna och nybyggarna. Förslaget skulle grunda sig på befintliga åtkomsthandlingar och på övriga omständigheter och vara så jämkat, att lappmännen fick behålla betet för sina renar jämte fiskevattnet Lejpikvattnet, därest det icke vore på annat sätt disponerat. 844 Johansson, 1967, s. 329–333. 845 Johansson, 1967, s. 329–334. Tvisten löste sig genom en uppdelning av betesrättigheter och ett förordnande om att nybyggarna skulle se till att deras hundar inte ofredade renarna under vårbetena. Nybyggarna skulle inhägna sina foderstackar. Lejpikvattnet hade som nämnts tidigare genom en resolution av landshövdingeämbetet år 1785 blivit upplåtet till nybyggarna. Detta vatten skulle dock få användas av lapparna, jämte Rörsjön och några närliggande tjärnar. Nybyggarna skulle i stället få överta lapparnas förra husbehovsfiske i Lejaren, Grucksjön, Golysjön, Grubb- och Stärksjön. Vad jakt och fågelfångst beträffade, medgav svarandena, att lappmännen skulle vara delaktiga även däri å trakten, och parterna förband sig att sinsemellan därom närmare överenskomma. Så här löstes alltså tvisten, och då var det år 1819. Lantmätaren Rennerfeldt skrev senare om att lapparna varit till kungs i saken: ”Lapparna hafva höga begrepp om sina rättigheter; de anse hvarje nybygge, anlagdt i fjelltrakterna, såsom förnyade kränkningar, men hysa det oaktadt stort förtroende för öfverheten, synnerligast Konungen, den de tro omfatta sig med serdeles ynnest, men tro deremot, att de tjenstemän, med hvilka de hafva närmare beröring, äro ogena och med föresats förtiga rätta förhållandena”.844
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=