historisk markanvändning i jämtlands och dalarnas län fyra. De var samtliga belägna på samma ställen som de nutida byarna med samma namn (nämligen Frostviken där det fanns två nybyggarfamiljer, Viken, där det fanns en familj, Mon, där det fanns en familj, och Björkvattnet där det fanns två familjer).831 I syneförrättningsprotokollen angav de första nybyggarfamiljerna att de hade slåtterängarna i nordost på högst en mils avstånd från sina boplatser. De hade också en slåtteräng på den norska sidan, men den kunde inte svenska myndigheter bestämma om. Nybyggarna i Viken och Mon brukade fiska i Kvarnbergsvattnet från Sandnäset i öster till Brattbäcken i väster efter sjöns båda stränder. Nybyggarna i Frostviken fiskade i resten av sjön västerut. Björkvattsborna fiskade dels i sin hemsjö, dels i Kvarnbergsvattnet utanför Björkvattsälven. Så ville man ha det även i fortsättningen. Mellan åborna i Frostviken å ena sidan och dem i Viken och Mon å den andra, skulle Brattbäcken utgöra gräns. Östpunkten för skogsrättigheterna byarna emellan bör ha varit densamma som den för fisket, nämligen Sandnäset. Dessa fyra nybyggares betesmarker och slåtterland låg på norra sidan om Kvarnbergsvattnet, där också gårdarna var belägna, förklarar Johansson.832 Johansson beskriver också fisket i gamla tider. Det var endast notdragning under sommaren och ”gångsfiske” (lekfiske) på lekplatserna om hösten, som gav något att tala om. Att under den ljusa tiden lägga ut de grovtrådiga, hemgjorda näten i dessa blanka vatten var knappast lönt. Lyckades man få några fiskpinnar, så var det bara småöring. Den sortens fiske fäste sig ingen vid. Var och en fick lägga nät eller meta var han behagade i hela sjön. En uppfattning sedan gammalt var att ”kroken går fritt” inte bara i hemmavattnen utan också i grannarnas och framför allt på kronans områden. Not- och gångsfisket hade man sedan äldsta tider försökt reglera mellan intressenterna. Bestämmelser i den vägen fanns beträffande Kvarnbergsvattnet i syneprotokollet från år 1764. I Jorm hade man ursprungligen kommit överens om att den östra gårdsgruppen skulle ”fiska gången” vid Blåsjöälven och dra not åt det hållet i sjön, medan de västra gårdarna ensamma skulle få fiska på Libottnen, det vill 427 831 Johansson, 1967, s. 13 och 17–29. 832 Johansson, 1967, s. 30.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=