kapitel8 före det. I samband med det prövades det också om den tänkte innehavaren framstod som lämplig och skulle kunna betala räntorna för fjället. Det förekom att både samer och bönder vände sig till häradsrätten eller länsstyrelsen för att begära ändringar i hur kronan upplät fiske, eller för att freda redan upplåtna fiskevatten mot intrång. Även om det förekom fall där häradsrätten avgjorde tvister utan inblandning av kungliga befallningshavaren är exemplen fler på motsatsen, eller åtminstone på att häradsrätten uppmanade parterna att anmäla sina ärenden till kungliga befallningshavaren. Att kungliga befallningshavarens inblandning krävdes i tvister om skattefjällen är alltså en omständighet som tyder på ett svagare rättsskydd än för skattebondens mark. Att jakten och fisket betraktades som en ensamrätt, i bemärkelsen intrångsskyddad rätt, framgår tydligt. Detta gällde emellertid även för den som innehade ett avradsland. Om det därmed följde någon rätt att fritt göra upplåtelser till utomstående av jakt och fiske framstår som betydligt mer tveksamt. Imaterialet framkommer inte några tydliga beskrivningar av att upplåtelser av jakt och fiske var vanligt förekommande på skattefjällen.790 Det hindrar förstås inte att upplåtelser kan ha skett utan att det noterades hos någon myndighet. Det kan också ha varit så att upplåtelser inte förekom särskilt ofta eftersom det inte fanns något behov av att göra upplåtelser, exempelvis bland de skattefjällsinnehavare som bodde långt från jordbruksbygden. Materialet ger inget stöd för att skattefjällsinnehavarens samtycke krävdes för sådana nya inrymningar som medförde en konkurrens om dennes resurser. Detta skiljer sig mot Lappland, där lappskattelandsinnehavarens samtycke ofta var en förutsättning för sådana upplåtelser. Kolonisationspolitiken i Lappland byggde i grunden på att lappskattelandsinnehavarna inte skulle bli störda i sin näring av nybyggarna. En annan skillnad mot Lappland var att samerna i Jämtlands län inte var representerade i häradsrätternas nämnder. Det finns inget som talar för att samisk sedvanerätt tillmättes någon betydelse i de jämtländska häradsrätternas rättsskipning. Den här omständigheten menar jag har 412 790 Se till exempel Prawitz, 1966, s. 116–130.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=