kapitel8 tringsförrättningarna, konstaterade Högsta domstolen. Själva skattefjällen blev inte avvittrade under den tiden. De kom nu att omfatta endast vissa marker som hade blivit över efter att hemmanen fått sin tilldelning. Resultatet drabbade på många håll samer mycket hårt. Hemmanen fick mark, ofta betecknad som impediment, i långt större utsträckning än vad de behövde från jordbrukssynpunkt, och detta trots att marken många gånger var nära nog nödvändig för renskötseln. Tydligen ansåg de bofasta att marken efter avvittringen var fredad i vart fall mot renarnas sommarbete och att någon sedvanerätt till sådant bete alltså inte kunde åberopas.787 Jämtlandssamernas trängda läge belystes av åtskillig utredning i målet. Enligt vad som framgick av Valfrid Larssons utredningar och vittnesmål hade avvittringen fråntagit samerna omkring två femtedelar av de omtvistade skattefjällens ursprungliga yta och denna mark hade i stället tilllagts nybyggen. På liknande sätt hade samerna gått miste om mark på andra jämtländska skattefjäll. Kronan hade däremot tillagts en relativt begränsad del av skogarna nedanför fjällen; en tendens som kunde iakttas också vid avvittringar längre norrut. Att nybyggarna på detta sätt gynnades på kronans bekostnad kunde enligt Högsta domstolen visserligen se ut att stämma med syftet bakom 1820 års avvittringsstadga, men det var oklart vad som föranledde att man helt bortsåg från den rätt som samer kunde ha till områdena i fråga. Högsta domstolen gick därefter över till att pröva betydelsen av det så kallade Skattefjällsbrevet från år 1841 (se avsnitt 8.3.5). Domstolen ansåg att Skattefjällsbrevets innebörd och dess förhållande till tillämpliga avvittringsförrättningar i vissa hänseenden var oklara. Högsta domstolen fann inte stöd för att brevet – vilket sameparterna hade påstått – grundades på någon uppfattning om att samer skulle äga skattefjällen. Domstolens slutsats blev att Skattefjällsbrevet inte kunde uppfattas som en bekräftelse på en redan existerande äganderätt för samer, utan att utgångspunkten snarare såg ut att ha varit att samernas ställning skulle förbättras genom brevet. Det stod enligt Högsta domstolen klart att brevet 410 787 NJA1981 s. 1, s. 209.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=