kapitel7 Från kronans sida ville man tidigt uppmuntra en ökad bosättningsverksamhet i lappmarkerna av flera skäl. Man önskade stödja bosättning i fasta hemman, för att ”föröka kronan därmed”, det vill säga få in skatt. Dessutom ville man säkra tillgången på arbetskraft till de lappländska gruvorna och bygga upp fasta stödjepunkter för transporterna till och från dessa, genom bosättningar längs bruksvägarna. Tillgången till malm var av stor betydelse på grund av landets frekventa deltagande i kostsamma krig. Det ansågs också viktigt av försvarspolitiska skäl att lappmarkerna befolkades i ökad utsträckning. Dessutom spelade kyrkliga synpunkter in – att ”vinna de hedniska lapparna för kristendomen”. De olika skälen dominerade under olika tidsperioder.276 Nils Arell beskriver att bakgrunden till de första mer konkreta åtgärderna för en kolonisering av Lappmarken var statens intresse för bergverken. Silverfyndigheten på Nasafjälllet i Arjeplog i slutet av 1630-talet innebar en kortvarigt uppflammande aktivitet. Efter några få år ledde det hela till ett misslyckande som enligt Arell då hade gett många samer bittra erfarenheter på grund av tvångsrekrytering till körslor, det vill säga tunga och riskabla transporter av malmen. På liknande sätt utvecklade sig gruvnäringen i Kvikkjokk på Kedkevare. Ett mycket påtagligt resultat av tvångsarbetet blev att många samer flydde från Pite och Lule lappmarker. Detta hade naturligtvis en negativ inverkan på bergverksrörelsens transportmöjligheter. Bergverken medförde alltså inte några bestående resultat under undersökningsperioden.277 Johan Graan, som var landshövding i Västerbottens län (vilket vid den här tiden även omfattade det som i dag är Norrbotten) var en betydelsefull person för hur lappmarkspolitiken utvecklade sig. 188 276 Bylund, 1956, s. 33 f, Göthe, 1929, s. 199 och Hultblad, 1968, s. 159. 277 Arell, 1977, s. 71. Kolonisationspolitik 7.1.2.1 Landshövding Johan Graans idéer om kolonisationen 7.1.2.1.1
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=