Historiskt sett var renbetesfjällen i Jämtlands län sannolikt inte indelade i lappbyar, utan användes i stället av enskilda familjer eller släkter. Från det att 1886 års lag infördes delades dock även dessa områden in i särskilda byområden som fördelades mellan lappbyar och senare samebyar. De så kallade koncessionssamebyarna, vilkas verksamhet regleras i 85– 89 §§ rennäringslagen, kommer inte att behandlas närmare i den här boken. Deras marker ligger utanför lappmarksgränsen och deras markanvändningsrättigheter skiljer sig från de övriga samebyarnas. Koncessionssamebyarna och deras medlemmar har rätt att låta sina renar beta öster om lappmarksgränsen i Norrbottens län. De har dock inte någon renskötselrätt och inga särskilda jakt- eller fiskerättigheter. Om en domstol ska bedöma om en sameby har Girjasrättigheter måste den först veta vilka kriterier som enligt Girjasdomen har relevans vid prövningen av den frågan. Girjasrättigheterna vilar på urminnes hävd. Rättsinstitutet urminnes hävd är numera avskaffat, genom 1971 års jordabalk. Äldre rättigheter som har tillkommit genom urminnes hävd består dock fortfarande, vilket framgår i övergångsbestämmelser till jordabalken och jakt- och fiskelagarna. Att institutet har tagits bort innebär att inga nya rättigheter kan upparbetas genom urminnes hävd, men inte att de gamla rättigheterna har försvunnit. Genom Girjasdomen har principerna för urminnes hävd till jakt och fiske utvecklats. Det har blivit tydligt att sådana rättigheter inte enbart kan bedömas utifrån vad som har gällt för jordbrukare, utan måste förstås utifrån hur samisk sedvana och markanvändning har sett ut.130 Rättsläget efter Girjasdomen såvitt gäller renskötande samernas markanvändning för jakt och fiske kan sammanfattas så här: kapitel5 108 130 NJA2020 s. 3 p. 140, 147, 150, 152, 155–159 och 215. Relevanta kriterier för urminnes hävd 5.3
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=