jura novit curia 22 längre kan betraktas som en skola.”29 Skolans juridiska metodlära hade alltså blivit så allmänt accepterad att dess lärosatser inte längre betraktades som en juridisk metod bland flera, utan som den juridiska metoden. Trots metodutvecklingen under 1800-talet ansåg Afzelius att denna utgjorde ”blott […] en fortsatt utveckling af […] [den historiska skolans] program.”30 Afzelius sammanfattade sina intryck av den tyska rättsvetenskapen i detta avseende med konstaterandet att ”[g]rundsatserna äro de samma, metoden likaså.”31 Skolans förgrundsgestalter och de teser de förfäktade, inte minst när det gällde frågan om god rättstillämpning, stod dock inte utan kritiker. Såväl i Tyskland som i Sverige utsattes domstolsväsendet under 1800-talets snabba samhällsförändringar för betydande påfrestningar när domstolarna tillsammans med lagstiftaren försökte hålla jämn takt med utvecklingen. Detta gällde inteminst inom civilrätten och näringsrätten, som i spåren av den pågående industrialiseringen fick en ständigt ökad betydelse. Carl Livijn tecknade exempelvis i en artikel från 1869 en bild av de utmaningar som domstolarna stod inför under 1800-talets andra hälft. Denne beklagade sig över det ständigt ökande antalet mål i de lägsta instanserna på landsbygden och framhöll: Ökningen av antalet mål tillskrevs bland annat ”tillväxten af landets befolkning[…] [och]de alltmera växande industriela företagen samt i främsta rummet den lätthet, hvarmed man, genom sakernas fullföljande, undgår, åtminstone tills vidare, verkställighet af underrätternas domar.”33 Det svenska rättssamhället präglades alltså av en ständigt ökande arbetsbörda 29 Afzelius, Ivar, Om föresläsningar vid universiteten i Tyskland, rättens och rättsvetenskapens närvarande ståndpunkt samt de juridiska studiernas bedrivande därstädes, Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, 1877, s. 720–738, s. 732. Sandström, Marie, Rättsvetenskapens princip. Till frågan om rättsvetenskapens värdelöshet och Friedrich Julius Stahls rättsinstitutslära. Stockholm, 2004, s. 11. 30 Afzelius, Om föresläsningar, s. 732 och Sandström, Rättsvetenskapens princip, s. 11. 31 Afzelius, Om föresläsningar, s. 732 och Sandström, Rättsvetenskapens princip, s. 11. 32 Livijn, Carl, Om fullständig reorganisation af vårt rättegångsväsende, Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, 1869, s. 159–180, s. 174 f. 33 Livijn, Om fullständig reorganisation, ibid. I en tidigare artikel i samma tidskrift, även ”[H]äradshöfdingarna medhinna omöjligen de dem åliggande göromål[en]. Äfven i hofrätterna inträffar enahanda förhållande, föranledt af växande tillökning af de mål, hvilkas pröfning företrädesvis tarfva tid och noggrann öfverläggning, såsom de vädjade sakerna samt civila och kriminella besvärsmål.”32
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=