jura novit curia 190 användningen av den juridiska metoden en nödvändig del av rättsskipningen: Kallenberg sammanfattade i sin framställning också riskerna med lekmannens individualiserande angreppssätt och framhöll därvidlag att Riskernamed den individualiserande metoden var anledningen till att den historiska skolan hade varit så negativ till specialdomstolar där lekmän hade det avgörande inflytandet över rätten. I händerna på lekmännen riskerade dömandet att förvandlas till rättspolitik eller självreglering. Den historiska skolan var som framhållits inte omedveten om att även juridiskt skolade domaren begick misstag, men riskerna skulle vara mindre om domaren på förhand fick sitt mandat beskuret genom den juridiska metoden och genom sin utbildning gjordes medveten om riskerna för partiskhet.832 830 Engströmer, Om lekmän, s. 443. 831 Kallenberg, Svensk civilprocessrätt, bd. 1, s. 146. 832 Sandström, Rättsvetenskapens princip, s. 282. ”Utom allt tvifvel förstärks i modern lagstiftning en tydlig tendens till ett vidsträcktare bruk af […] elastiska rättssatser. I samma mån som denna tendens gör sig gällande, blir också utrymmet för värdeomdömen, af hvilka också lekmannen är mäktig, större. Men det oaktat framstår här lekmannens brist på rättskunskaper i sin fulla nakenhet. Huru långt nyssnämnda rättssatsernas tänjbarhet än utsträckes, så förutsätter dock förevarande domareuppgifters fyllande med nödvändighet juridiska kunskaper. Att söka reda på de i ett konkret fall tilllämpliga rättssatserna, att tolka dessa och därefter döma kan ej ske utan insikter i rätten. Det är här fråga om rent juridiska operationer, som endast fackmannen kan företa.”830 ”[…] vid rättsskipningen genomföra individualiseringen till dess yttersta konsekvenser, är att sätta sin vilja högre än den i lagen till uttryck komna allmänna folkviljan, och därigenom rubbas själva grundförutsättningen för ett betryggat rättstillstånd [.] […] [I]frågavarande tendens kan [inte] försvaras eller […] ursäktas från synpunkten av en högre, över lagen stående rättsfärdighet, eller från den synpunkt, som kommer fram i domareregelns vackra ord: den menige mans bästa är den yppersta lagen. Varje domare är ofullkomlig och löper städse risken att göramisstag, men allra mest utsatt härför är den domare, som utan att känna sig ovillkorligen bunden av den objektiva rätten vill blott låta sig ledas av sin subjektiva uppfattning av vad rättfärdighet och billighet bjuda i det särskilda fallet. Det torde vara obestridligt, att lekmannarättsskipningens svaga punkt ligger i vad nu utvecklats.”831
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=