kapitel iii •curia 183 skap om handelstvister. Helt i linje med tidigare utredningar framhöll Förstärkta Lagberedningen istället att Naturligtvis var annan sakkunskap än den juridiska ibland viktig för att kunna avgöra målet materiellt. Känslan av att ha fått sin sak allsidigt och sakligt belyst spelade naturligtvis en stor roll för processande parters och allmänhetens förtroende för domstolarna.794 Det gick dock inte att kräva att juristen skulle göra hela samhällslivet, d.v.s. den naturliga rätten, till sitt kunskapsobjekt. Processande parter måste därför acceptera att domstolarnas främsta kompetens var den juridiska. Till en viss gräns kunde dock domstolens behov av sakkunskap kompletteras med hjälp av sakkunniga: Som den historiska skolans företrädare hade konstaterat var emellertid de två målsättningarna delvis konkurrerande. Om samhället önskade ha juridiskt utbildade, professionella domare, var det således tvunget att i viss mån göra avkall på domarens sakkunskap i övrigt. Inte heller kunde juristdomarens bristande sakkunskap hur långt som helst kompenseras genom ett lekmannainflytande i domstolarna. Lekmannadomarnas förankring i den naturliga rätten och brist på juridisk sakkunskap riskerade att i det enskilda fallet utmana juridiken och därmed lagstiftarens normativa be793 A. betänkande, s. 31. 794 A. betänkande, ibid. 795 A. betänkande, ibid. ”Icke heller kan Förstärkta Lagberedningen dela den uppfattning, att den för handelstvisters rätta bedömande erforderliga praktiska insigt och erfaranhet icke skulle kunna vara för handen hos domstolen, med mindre ledamöter af handelsståndet der toge plats såsom domare. Redan af Lagkomitén har framhållits, att man i fråga om de särskilda kunskaper, som erfordras för afgörande af vissa tvistemål, förblandat det, som hörer till bevisningen, med det, som hörer till domsåtgärden.”793 ”Väl är det sant, att mången sak är af den beskaffenhet, att för dess pröfning upplysningar tarfvas, hvilka ej kunna meddelas utan insigt och erfaranhet i ämnen af helt annan natur än dem, man kan föra inom juridikens område, och att sålunda kunskaper i dessa olika ämnen omöjligen kunna förutsättas hos den rättslärde domaren; men deraf följer ingalunda, att icke hvarje sak skulle kunna blifva tillräckligt upplyst och utredd, för att af honom med rättvisa afdömas. Innan dom fälles, bör bevisningen å ömse sidor bringas till den fullständighet, som parternas rätt kräfver; dit är äfven att hänföra inhemtandet af de upplysningar, som kunna vara af nöden från sakkunnige män.”795
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=