kapitel iii •curia 175 rialet urskilja det juridiskt väsentliga och att kvalificera dessa fakta. Härigenom skulle ”det enskilda fallet [hänföras] under den allmänna regel lagen uppställer.”743 Förmågan att i det enskilda fallet urskilja juridiska likheter med andra fall och genom en likformig juridisk bedömning främja den formella rättssäkerheten utgjorde således en efterfrågad fackkunskap. Domarämbetet, liksomandra statliga ämbeten, innefattade således en plikt att ”oberörd af alla inflytelser och påtryckningar utifrån, kraftfullt verka för rättsordningens upprätthållande inom det […] anförtrodda område[t].”744 Utredarna önskade tydligen att på detta sätt formulera ett närmast modernt ämbetsmannaideal. Lagberedningen utvecklade sitt resonemang och framhöll att ”[i]ngen, som har erfarenhet om hvad rättsskipning vill säga, lärer förneka att den rättskunnige yrkesdomaren i allmänhet träder till utöfningen af detta kall helt annorlunda rustad än lekmannen, både hvad insigter, erfarenheten och embetsvana angår.”745 För ämbetsdomaren var uppdraget ”en genom anlag, studier och öfning förberedd lifsuppgift,”746 medan den för lekmannen endast utgjorde ”ett tillfälligt uppdrag.”747 I utredningen ställdes alltså synen på dömandet som ett ämbete mot synen på dömandet som ett förtroendeuppdrag. Att utredarna tycks ha uppfattat dessa utgångspunkter som i princip oförenliga kan naturligtvis ha bottnat i de vitt skilda slag av kompetens som fordrades av de två domartyperna. Ämbetsdomaren måste genomgå en av staten fastställd utbildning och utförde sitt uppdrag åt staten. Ämbetet var helt opersonligt. Lekmannens uppdrag var i detta avseende dess motsats. Denne valdes av sina likar och tilldelades domaruppdraget just på grund av sina personliga egenskaper. Utredarna var delvis kritiska till nämndemannainstitutet och menade att användningen av nämnd utgjorde ”en afgjord försämring, en minskning i domstolens verksamhetsförmåga […] [som] följaktligen ej kunna ur någon synpunkt rättfärdigas.”748 Inte minst berodde detta just på att utredningen ansåg ”lekmannen […] underlägsen i afseende på juridisk sakkunskap, erfarenhet och vana att uppfatta samt gifva exakt uttryck åt 743 A. betänkande, ibid. 744 A. betänkande, ibid. 745 A. betänkande, s. 21. 746 A. betänkande, ibid. 747 A. betänkande, ibid. 748 A. betänkande, s. 21 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=