jura novit curia 172 ha berott på lagstiftningens enkelhet och domarens bristande juridiska kompetens: I de enkla samhällena saknades helt enkelt möjligheter och kanske också ett behov av att upprätthålla en skillnad mellan sak- och rättsfråga. En förklaring till detta kan vara att den naturliga rätten i allmänhet stod nära de formella rättsreglerna. Att skilja mellan parternas beskrivning av verkligheten och de normativa, abstrakta beskrivningarna av saksammanhangen i rättskällorna var därför inte nödvändigt eller ens möjligt. Domaren utgick helt enkelt från omständigheterna i det enskilda fallet och uppställde en norm, som i allmänhet stod i överensstämmelse med den allmänna meningen i lokalsamhället. Eftersom nämndemännen var så många, liksom det faktum att domarens juridiska kompetens periodvis hade varit mycket begränsad, var det naturligt att nämnden också kom att lägga sig i själva dömandet. Oaktat svårigheten att exakt fastställa när i rättshistorien nämndens och domarens skilda uppdrag kom att sammanfalla menade Uppström att denna problematik ”först genom 1734 års lag [ hade kunnat] afhjelpas.”736 I förarbetena till 1734 års lag gick det att finna stöd för att lagstiftarens vilja hade varit att genom lagen åter etablera en skillnad mellan sak- och rättsfråga. Ett uttalande från 1643 års lagberedning kunde tolkas på detta sätt: 735 A.a., s. 62. 736 A.a., ibid. 737 A.a., s. 88. ”I beskaffenheten af den uppgift, som från början tillkom nämnden låg ett frö till en vidare utveckling, som med tiden skulle komma att inverka på och förändra nämndens ställning och myndighet. I följd af det oskiljaktiga sammanhanget mellan sak- och rättsfrågor, – särdeles vid enkla samhällsförhållanden […] – låg det nära tillhands, att den institution, åt hvilken bevisnings- eller skuldfrågans afgörande var öfverlämnadt, särdeles om förhållandena föranledde dess öfvergång från en tillfällig till den ständig inrättning, skulle vinna ett faktiskt herravälde äfven öfver rättsfrågorna).”735 ”I 1643 års andra s.k. lagberednings betänkande föreslogs, att domaren, efter att målets handläggning blifvit förd till slut, borde för nämnden tydligen framställa hvari ’trätan’ bestod. Sedan nämndens ledamöter härpå hvar för sig tillkännagifvit, hvad dem syntes ommålet, med hvad skäl de kunde fria eller fälla, skulle häradshöfdingen finna lag och författa skriftlig dom. Uti sistnämnda förslag, i hvars utarbetande bland andra Sjernhjelm och Sjernhöök deltagit, röjdes uppenbarligen åsigten att med bibehållandet af nämndens regelbundna iflytande å bevisfrågans pröfning återställa häradshöfdingens urgamla domsrätt.”737
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=