jura novit curia 166 Universitetet argumenterade alltså för att nämndens och domarens uppdrag i rättegången tidigare i historien, före ikraftträdandet av 1734 års lag, hade varit väsensskilda. Domarens uppdrag var att känna rätten. Denna till synes enkla plikt rymde dock mer än det kunde tyckas. Kunskapen om rätten fordrade också en kunskap om den metod, genom vilken rätten korrekt kunde uttolkas. Domaren skulle alltså inte bara ”till bokstafven känna lagen från början till slut.”709Han måste också förmå att ”af lagens spridda förordnanden formera sig ett helt, ett system.”710 Utöver detta angreppssätt måste domaren också kunna anlägga ett rättsgenetiskt perspektiv, för att kunna undersöka ”idégången hos Den, som dicterat Lagen”711 och sedan självständigt avgöra vilken vikt som skulle kunna läggas vid de historiska övervägandena. Domarens förmåga att rätt hantera lagen var alltså i sin tur beroende av att domaren förmådde att handskas med den juridiska metoden. Annars skulle den gällande rätten endast ”förgäfves sökas inom Lagbokens pärmor.”712 Nämndens uppdrag hade däremot varit att rannsaka i målet. Dess ledamöter hade därför, i avsaknad av en juridisk kompetens, inget ansvar för formuleringen av rättsfrågan eller för fastställandet av rättsföljden. Nämnden skulle i fråga om sin bevisvärdering ”utforska menniskonaturen, ej blott till sina allmänna och oföränderliga egenskaper, utan äfven till alla de afvilkelser, de finaste skiljaktigheter, som alstras af olika lynnen, uppfostrings- och lefnadssätt, seder, yrken och tusende andra tillfälliga omständigheter.”713 I sin beskrivning av skillnaden mellan domarens och nämndens uppdrag i den tidiga svenska processen föregrep Geijer och de övriga skribenterna omedvetet den skillnad mellan ett dömande baserat på naturlig rätt och ett vilande på gällande rätt som senare kom att utgöra den huvudsakliga stridsfrågan mellan Kirchmann och Stahl. Ett dömande efter den gällande rätten förutsatte i princip att en tydlig skillnad etablerades mellan domarens och nämndens uppdrag i domstolen och att domaren fick ett exklusivt mandat att avgöra rättsfrågan i enlighet med föreskrivna metodregler. Olyckligtvis hade denna viktiga demarkationslinje mellan domaren och nämnden blivit mindre framträdande genom införandet av 1734 års rät709 A.a., s. 92. 710 A.a., ibid. 711 A.a., ibid. 712 A.a., s. 93. 713 A.a., ibid.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=