jura novit curia 162 annat att ”[n]är Dom å Härads eller Lagmanssting fällas skal; underrätte Häradshöfding eller Lagman Nämnden om saken, och the skiäl ther i äro, så ock hvad Lag i thy fall säger.”681 Stadgandet tyder alltså på att domaren hade ett professionellt uppdrag att överföra kunskap om lagens innebörd till nämnden, liksom att ge sin syn på bevisvärderingen. Beträffande innehållet i rätten var det alltså inte nämndens uppfattning, än mindre dess medlemmars egen rättskänsla, som skulle avgöra målet, utan juristdomarens kunskap. Först efter att ha fått kännedom om lagens bud kunde nämnden alltså delta i omröstningen beträffande rättsfrågan. För att domstolen som institution, i förhållande till de rättssökande, skulle kunna uppfylla sin plikt att känna rätten måste nämnden dra nytta av juristdomarens yrkeskompetens. Frågan om vilka skyldigheter domaren och nämnden hade diskuterades av Nehrman. Nehrman refererade reglerna i ÄRB23:2 och anförde att lagmannen eller häradshövdingen skulle underrätta nämnden om lagens lydelse och också redogöra för sin syn på bevisningen. Han påpekade också att det kunde vara nyttigt för ämbetsdomaren att förhöra sig om nämndens uppfattning i målet, särskilt när det gällde sakfrågan.682 Nämnden kunde, i samband med bevisvärderingen, ”tiena til hielpreda och uplysning i the saker, hwars egenskaper Nämnden stundom bäst förstår.”683 Eftersom endast yrkesdomaren hade det formella ansvaret för domens riktighet var denne dock inte tvungen att hålla omröstning vid överläggningen till dom. Inte heller var han tvungen att följa nämndens majoritetsuppfattning i de fall då omröstning hölls.684 Nehrman konstaterade dock att ”när alle äro från Lagman eller Häradshöfding skilgachtige, tå gäller theras mening.”685 Nehrman tycks således ha anslutit sig till den i lagen antydda uppfattningen att domare och nämnd verkligen hade skilda uppdrag i rättegången. Omröstningsreglerna i 1734 års rättegångsbalk ger alltså vid handen att juristdomaren teoretiskt sett skulle inta en ledande ställning i förhållande till nämnden.686 Inom häradsrätten och lagmansrätten utgjorde den ett kollegium.687 Nämnden kunde nämligen inte, i enlighet med stadgandet i 681 ÄRB 23: 2. Se Sveriges rikes lag, s. 235. 682 Nehrman Ehrenstråle, Processum, s. 330 f. 683 Nehrman Ehrenstråle, a.a., s. 331. 684 A.a., ibid. 685 A.a., ibid. 686 Se också, Modéer, Kjell Åke, En god domare är bättre än en god lag, Svensk juristtidning, 1987, s. 248–269, s. 252.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=