kapitel ii •novit 121 Domaren skulle ändå betrakta fallet som oreglerat och istället, genom sin rättsbildning, utvidga den nationella gällande rätten. Att domaren lät sig inspireras av utländsk rätt och lade idéerna till grund för en teleologisk tolkning av den inhemska rätten torde dock ha varit en annan sak. På detta sätt fördes nya argument in i den nationella rättsordningen, men endast då den nationella rätten uppvisade luckor, vilket innebar att rättsordningarna inte konkurrerade. Domaren kunde dock inte godtyckligt överge den gällande rätten. Utgångspunkten att begreppet gällande rätt markerade en gräns mot den utländska rätten var dock inte utan undantag. Savigny menade att om juristerna, istället för att utgå från den objektiva rätten i ett land, utgick från olika personers rättigheter så vore det rimligt att hävda att en rättighet somvar knuten till en person inte skulle upphöra bara därför att personen flyttade sig över en nationsgräns.482 En främmande stats domstolsapparat kunde alltså komma att tas i anspråk för att skydda en persons rättigheter enligt ett annat lands rättsordning. Under sådana omständigheter syftade kollisionsreglerna inte längre till att klargöra den gällande rättens gränser i förhållande till utländsk rätt, utan till att avgöra vilken rättsordning som i geografiskt hänseende var tillämplig i målet. Reglerna återfanns inom den internationella privaträtten. De uppfattades som en del av den nationella rättsordningen och det var således domstolens skyldighet att enligt principen omjura novit curia känna till democh tillämpa demkorrekt.483 Juristen borde i dessa sammanhang utgå från de faktiska omständigheterna i fallet och hänföra dem till den rättsordning till vilken de hade starkast anknytning.484 Därefter måste juristen avgöra huruvida den nationella rättsordning, dit faktainnehållet lämpligast kunde hänföras, erkände detta faktainnehåll som ett rättsförhållande. Målet var alltså att, som Savigny uttryckte det, „daß bei jedem Rechtverhältniß dasjenige Rechtsgebiet aufgesucht werde, welchem dieses Rechtverhältniß seiner eigenthümlichenNatur nach angehört oder unterworfen ist (worin dasselbe seinen Sitz hat).“485 Den internationella privaträttens regler uppfattades som en del av den nationella rättsordningen. 482 Savigny, a.a., s. 10 ff, Gihl, Den internationella privaträtten, s. 202. 483 Kropholler, Jan, Internationales Privatrecht einschließlich der Grundbegriffe des Internationalen Zivilverfahrensrechts, 6., neubearbeitete Auflage, Tübingen, 2006, s. 14. 484 Gihl, Den internationella privaträtten, s. 208. 485 Savigny, System, bd. 8, s. 108 samt Gihl, Den internationella privaträtten, s. 208.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=