jura novit curia 120 samhet just som etablerandet av „die Gränzen […] zwischen den verschiedenen positiven Rechten gegen einander.“477 I all rättstillämpning måste juristen således fråga sig hur de faktiska omständigheterna skulle kvalificeras.478 Detta arbete syftade till att fastställa vilket rättsförhållande parterna befann sig i.479 Härvidlag måste, framhöll Savigny, „[i]ndem wir hier unter mehreren Rechtregeln zu wählen haben, welche verschiedenen positiven Rechten angehören, kommen wir wiederum auf die schon erwähnten Gränzen der Herrschaft jeden positiven Rechts, und auf die von die von diesen Gränzen abhängigen Collisionen.“480 Frågan var bara hur dessa kollisioner skulle hanteras inom den juridiska metodläran. En utgångspunkt i detta sammanhang var den juridiska metodens målsättning att garantera ett likformigt och förutsägbart dömande. För att uppnå detta mål hade den historiska skolan argumenterat för att antalet juridiska argument i olika avseenden behövde begränsas. Rättsskipningen kunde visserligen gynnas av möjligheten att hämta argument ur andra rättsordningar. Rättskälleunderlaget skulle dock därigenom bli bredare och argumenten fler. Savigny ansåg dessutom att rättsordningarna sinsemellan var mycket olika, eftersom rättsreglerna hade sin grund i varje nations allmänna rättsmedvetande. Den naturliga rätten var inte „dasselbe […] für die Menschheit imGanzen,“ utan „ein, je nach Völkern und Staaten, besonderes und verschiedenes.“481 Detta var den avgörande skillnaden mellan de positiva rättsordningarna och den universella naturrätten. Varje rättsordning hade sina särdrag, vilket kunde försvåra tillämpningen av en rättsregel i ett annat land och minska förutsättningarna för likformighet och förutsägbarhet. Domaren borde av den anledningen begränsa sitt sökande efter en rättslig lösning till den egna rättsordningen. Utländsk rätt kunde därför, i de allra flesta fall, inte bli gällande rätt i det enskilda fallet. Ett fall uppfattades i första hand som reglerat i den utsträckning dess omständigheter kunde inordnas under nationens egna rättsregler. Om en tilllämplig regel inte återfanns i de nationella rättskällorna, saknades således gällande rätt i frågan. Att den möjligen vid samma tidpunkt kunde tänkas vara reglerad i en annan nations rättordning saknade härvidlag betydelse. 477 Savigny, a.a., s. 2., och Gihl, Torsten, Den internationella privaträttens historia och allmänna principer, Stockholm, 1951, s. 201 ff. 478 Savigny, a.a., ibid. Se också Gihl, Den internationella privaträtten, ibid. 479 Savigny, a.a., ibid. Se också Gihl, a.a., ibid. 480 Savigny, a.a., ibid. Se också Gihl, a.a., ibid. 481 Savigny, a.a., s. 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=