f äng e l s et s om vä l f ä rd s bygg e 178 Den 22 maj 1934 presenterades ett förslag underskrivet av Lindberg till “Förordning angående vård och behandling av fångar intagna i statens fångvårdsanstalter”.623 Det skilde sig från de andra förslagen genom att markera att syftet uttalat var att prioritera en humanitär fångvård. Den 16februari 1935meddelade departementschefen att de sakkunniga upprättat ett förslag på grundval av nämnda program.624 Den 30 mars 1935 lämnade de under Nymans ordförandeskap betänkandet med bibehållet arbetsnamn.625 Det konstaterades i lagmotiven att den nuvarande fångbehandlingen inte var tillfredsställande och de gällande föreskrifterna beskrevs som föråldrade. Förutsättningarna för individuell behandling skulle stärkas genom undersökningar av fångarnas psykiska och fysiska allmäntillstånd, och tidens vetenskapliga metoder framhölls som grundläggande för utvecklingen.626 Således var avsikten att upprätta ett kriminalbiologiskt laboratorium. Det skulle kompletteras med fångvårdspersonalens kartläggning av intagna som byggde på ständigt pågående observationer. Information skulle öka kunskapen om fångarna och komplettera de biografiska anteckningarna. Förfarandet skulle skiljas från den uppfostrande behandlingen, som var ett led i kriminalpolitiken att omforma kriminella till socialt nyttiga individer.627 Socialt önskvärda intresseriktningar och aktiviteter skulle uppmuntras. Det fanns således en kriminalbiologisk och en social intresseriktning i 1935 års förslag. Förslaget innebar en sammanslagning av flera lagar och föreskrifter som omgärdade fångvården, men utredningen omfattade inte straffprocessuella regler. Progressivsystemet kvarstod i 2 kap. och straffångarna indelades enligt förslaget i fyra fångklasser. Fångarna var uppdelade i straff-, fängelse- och bötesfångar, men även tvångsarbetsfångar, förvarade, internerade, häktade och straffriförklarade, varav de två sistnämnda kategorierna inte betecknades som “fångar”. Denna kategoriseringsiver var helt i överensstämmelse med de straffteoretiska målsättningarna. Beträffande fångbehandlingen föreslogs att: “Varje fånge skall så vitt möjligt erhålla för honom lämpad behandling, som avser att sätta honom 623 RA, SLB, 33:1. I spridda volymer samt delar i bundet exemplar. 624 RA, SLB33:1, bunden volym. Sakkunniga var psykiatrikern Olof Kinberg, alkoholistanstaltsdirektören Hardy Göransson, fångvårdsdirektören i Uppsala Joh. Grönberg, byrådirektören Henry Lindberg, ordföranden i fångvårdsmannaförbundet Carl Lundquist och kanslirådet Hjalmar Nyman. 625 RA, SLB33:8. 626 1935 års förslag, s. 30. 627 1935 års förslag, s. 38.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=