RB 68

Temat fördenna avhandling är fångvården som välfärdsbygge. På liknande sätt som inom övriga samhällspolitiska områden kom fångvårdspolitiken efter 1930 att präglas av den vetenskapsberoende sociala ingenjörskonst som kännetecknade 1900-talets samhällsbygge. Med vetenskapliga metoder, inte minst sådana som hämtades från medicin och psykologi, trodde man sig kunna omforma brottslingen till en god och nyttig samhällsmedlem. Det var visserligen inte en ny tanke att fängelsestraffet kunde fungera som ett medel att förändra och förbättra delinkventen. Ny var däremot föreställningen att den intagne kunde förändras med hjälp av metoder som utvecklats av vetenskapen. I likhet med tanken att den obligatoriska skolan med tillämpning av pedagogisk vetenskap skulle förändras i grunden för att tjäna nya politiska och sociala syften, antog man att fångvården skulle kunna reformeras med hjälp av forskning. Man skulle skapa en fängelsemodell som motsvarade den svenska välfärdsstatens krav. Det var inte själva brottet som skulle stå i centrum för den kriminalpolitiska reaktionsmodellen. Istället var det den resocialiserande behandlingen av brottslingen som skulle utgöra ledstjärnan. Författaren tar till sin utgångspunkt tillkomsten av 1945 års verkställighetslag, som gav uttryck åt grundtankarna i välfärdssamhällets kriminalpolitik. Den kriminalpolitiska och laghistoriska undersökningen leder vidare till en empirisk studie av hur lagen faktiskt kom att implementeras inom fångvården. www.olinfoundation.com

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=