1400-talet, både i Jämtland och i Finnveden, något tidigare i söder än i norr. Ämbetsmännens intyg och de enskildas intyg har jag i min undersökning placerat i kategorin Intyg. Den tidigare forskningen har visat att det som kom att bli de laga fången i ett tidigt skede formulerades som intyg.Hagland demonstrerar hur muntliga försäljningar och byten i efterhand formulerades som intyg om försäljningar i Norge. Genom att studera intyg i mina båda områden har jag fått en bild dels av intygens funktion, dels av när de laga fången utkristalliserades som egna brevtyper, dvs. när de laga fången upphörde att formuleras som intyg utfärdade av ämbetsmän, och när alltså brevtyperna började användas av enskilda personer och utfärdas av dem själva i eget namn. Vi vet att prostar och kyrkoherdar i Norge och Sverige i slutet av 1200-talet och långt in på 1300-talet hade ett sigill som även fungerade som sockensigill.59 Personer från socknen kunde (precis som på kontinenten) uppsöka sockenprästen och få ett brev utfärdat och beseglat, vilket betydde att prästens sigill användes för att bekräfta att en rättshandling var genomförd eller för att ge handlingen rättskraft.60 Prästen kunde hjälpa dem när en döende ville diktera sitt testamente eller när denne ville göra någon annan transaktion inför vittnen som sedan kunde vittna inför prästen som utfärdade brevet. Likaså kunde man under hela undersökningsperioden få brev utfärdade och beseglade av lagmannen på tinget, men som sockenbo hade man ofta närmare till prästen än till lagmannen. Om vi börjar med brev från Finnveden så utfärdade enskilda frälsemän redan under det första årtiondet på 1300-talet brev på latin om byten de genomfört, låt vara att motparten ibland var Nydala kloster.61 Under samma tid, och fram till mitten av 1300-talet, föl a g a f å n g f ö r m e d e l t i d e n s k v i n n o r o c h m ä n 68 Finnveden 59 Norberg i KL Sigill II (andliga). 60 Scheffer i KL Besegling. 61 DS 1442, 1531, 1551.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=