d e l i i 67 eller pantsätta jord, och dessa avtal legitimerades av de vittnen som närvarade. De få brev om de laga fången försäljningar och byten som trots allt förekommer i Jämtland på 1300-talet författades av myndighetspersoner och upprättades som en sorts intyg. I Finnveden upprättade frälsemännen själva (eller deras skrivare) brev över de transaktioner som de själva genomfört. Myndighetspersoner i Jämtland kunde däremot formulera brev om att två enskilda gjort ett byte eller intyga att en försäljning ägt rum mellan två bönder utan att den myndighetsperson som utfärdat brevet hade något själv med transaktionen att göra. Utfärdaren skrev brevet endast på grund av att han var myndighetsperson. Här har vi alltså exempel på det som Hagland visat för Norges del, nämligen vittnesbrevet. Lagmannen, sysslomannen (fogden) eller prästen kunde intyga att en försäljning ägt rum,56 eller att ett byte genomförts, trots att utfärdaren själv inte utgjorde den ena parten.57 Den europeiska forskningen om skriftbruk tolkar den här formen som en mellanfas under vilken vanliga människor uppsökte personer som hade befogenhet och kunskap att författa ett brev åt dem.58 Med Bourdieus termer hade de en viss habitus. Den här formen av intyg försvinner helt på 1400-talet, och Jämtlands brevskörd börjar då likna den i Finnveden, med enskilda som utfärdar i eget namn. Det är givet att intyg i de allra flesta fall utfärdades av ämbetsmän, både av kyrkliga och världsliga ämbetsmän. Men när skriftbruket ökade förekom det att också personer utanför de kyrkliga eller juridiska ämbetena utfärdade intyg om att de t.ex. mottagit full betalning eller liknande.Att även enskilda utfärdade intyg inträffar på Vittnesintyget i Jämtland 56 JHD I 69, 71, 63, 86 och 104. 57 JHD I 70, 75. 58 En del nordister hävdar att vittnesintyget är särnorskt,men jag knyter det alltså till den form av intyg som föregår konsolideringen av brevtyperna, som de europeiska forskarna gör. Se forskningsdelen. Vanliga intyg i Jämtland och Finnveden
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=