köp:“wlgariter dicto jordacöp”.39 Genom detta diplom ser vi att det i början av 1300-talet fortfarande rådde osäkerhet om förhållandet mellan byte och köp även i mitt sydliga undersökningsområde.Troligt är att Magnus Lagaböters landslag från1274också använder begreppet köp i betydelsen förvärv. Om så är fallet betyder det att köp även skulle inbegripa andra typer av förvärv, t.ex. byten, och att även dessa skulle skriftfästas. I den äldreVästgötalagen finns inte begreppet byte alls, och i Magnus Lagaböter används visserligen ordet skifte, som i andra lagar betyder byte men som i Magnus Lagaböters landslag betyder arvsskifte och inte byte. I Östgötalagen betalade den som bytte sitt förvärv med betalningsmedlet jord, och bytet av jord mot jord ansågs alltså vara ett förvärv som kallades för köp i Östgötalagen, oavsett om parterna bytte jord med varandra eller köpte jord i vår betydelse av begreppet köp. I Magnus Lagaböters landslag kommer bytet bara på tal i samband med fastställandet av vad som ansågs vara odaljord. Den som bytte odaljord med en släkting fick behålla odalbeteckningen på den tillbytta jorden, medan den tillbytta jorden inte längre blev ens odaljord om man bytte den med en oskyld persons jord.40 I det svenska riket ser det ut som att den jord man bytte till sig behöll samma status som den jord man bytte bort, bara man höll sig till samma jordnatur. Först i svealagarna blev bytet en egen lagstadgad kategori. I dessa lagar beskrivs uttryckligen skillnader mellan köp och byte, och i dem definieras bytet som ett verkligt byte mellan två lika stora, bruknings- och avkastningsbara jordbitar. Om den enes jord var för stor, måste den andre lägga pengar emellan, och då blev bytet inte längre ett byte utan ett köp. Även i den landslag som skulle gälla i hela riket, Magnus Erikssons landslag från 1350, beskrivs förhållandet mellan köp och byte, och i den fastställs var gränsen går för hur mycket man fick lägga emellan när bytet inte var jämt, för att kunna kalla ett byte för ett byte, eller när det föll under kal a g a f å n g f ö r m e d e l t i d e n s k v i n n o r o c h m ä n 58 39 DS 2315. 40 MLL Landbrigden, kap. 2 § 4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=